Läste i DN att Stefan Larsson, vårdförbundets ordförande i Dalarna, säger att 1 700 kronor löneökning är rimligt. Kravet som sjuksköterskorna har ställt, 23 000 kronor i ingångslön är, enligt Stefan Larsson, att begära för mycket. Det känns bra att vi har facket i med oss.
Vårdförbundet är inte känt för sin förhandlingsteknik och som det verkar kommer de inte att bli det heller. Jag undrar om metall blir glad om de får några tusen sjuksköterskor.
tisdag, april 01, 2008
måndag, mars 31, 2008
OS bör bojkottas
Det är media och ledande nationella profiler och inte idrottare som borde bojkotta OS. Idrotten bör inte handla om politik utan om plats där alla människor möts med samma mål, att få tävla och ägna sig åt sin passion. Det är med andra ord själva idrottsutövandet som jag anser inte hör samman med politik. Under ett OS, liksom andra stora internationella idrottstävlingar, är organisationen och evenemangen runtomkring minst lika stora som själva tävlingarna eller matcherna. Det är här politiken kommer in i bilden.
Media är navet i en demokrati. Genom tidningar, radio, TV och internet ska folket ha möjligheta att få kritiskt granskande kunskap om lokala, nationella och internationella händelser. De kinesiska myndigheterna har guldmedaljer i censurering av kritiskt granskande samhällsinformation. Journalister och kameror förbjuds tillträde till en del områden och territorium, senast under händelserna i Tibet. Idag skriver DN om hur Kina vill påverkan den mediala bevakningen av OS. Genom en medial bojkott av OS skulle mediavärlden visa sitt missnöje med sättet Kina begränsar journalistikens möjligheter och på det sätt detta leder till att de mänskliga rättigheterna kränks.
Politikers bojkott av OS har redan omtalats. Franska ministrar har tidigare deklarerat att de inte tänker delta i Kina men här i Sverige är Reinfeldt och gänget mer fega. I ett uttalande menade en minister att en bojkott skulle skada de svenska handelsförbindelserna med Kina. Med andra ord deklarerar Sverige att handel är viktigare än mänskliga rättigheter och att kronor och ören är viktigare än människorna. Detta är i och för sig inte en nyhet och Sverige är inte ensam om att prioritera på detta sätt, men att offentligt ange det som en orsak till att inte bojkotta OS är en riktig blunder.
Att hovet kommer att bojkotta OS kan vi nog glömma. Kungen har tidigare lovprisat diktatoriska och människorättskränkande nationer, så varför skulle det vara annorlunda denna gång. För en dyslektiker kan det vara svårt att skilja på demokratier och diktatorer.
Media är navet i en demokrati. Genom tidningar, radio, TV och internet ska folket ha möjligheta att få kritiskt granskande kunskap om lokala, nationella och internationella händelser. De kinesiska myndigheterna har guldmedaljer i censurering av kritiskt granskande samhällsinformation. Journalister och kameror förbjuds tillträde till en del områden och territorium, senast under händelserna i Tibet. Idag skriver DN om hur Kina vill påverkan den mediala bevakningen av OS. Genom en medial bojkott av OS skulle mediavärlden visa sitt missnöje med sättet Kina begränsar journalistikens möjligheter och på det sätt detta leder till att de mänskliga rättigheterna kränks.
Politikers bojkott av OS har redan omtalats. Franska ministrar har tidigare deklarerat att de inte tänker delta i Kina men här i Sverige är Reinfeldt och gänget mer fega. I ett uttalande menade en minister att en bojkott skulle skada de svenska handelsförbindelserna med Kina. Med andra ord deklarerar Sverige att handel är viktigare än mänskliga rättigheter och att kronor och ören är viktigare än människorna. Detta är i och för sig inte en nyhet och Sverige är inte ensam om att prioritera på detta sätt, men att offentligt ange det som en orsak till att inte bojkotta OS är en riktig blunder.
Att hovet kommer att bojkotta OS kan vi nog glömma. Kungen har tidigare lovprisat diktatoriska och människorättskränkande nationer, så varför skulle det vara annorlunda denna gång. För en dyslektiker kan det vara svårt att skilja på demokratier och diktatorer.
onsdag, mars 26, 2008
Strejk är det ända rätta!!!
Äntligen börjar det hända saker, sjuksköterskans löner debatteras nu nationellt. Svenska dagbladet har idag en insändare om sjuksköterkelönerns löner och en diskussion på hemsidan har inletts. Sedan tidigare har en artikel legat på SVT opinion.
Det är spännande att läsa vad allmänheten tycker om våra krav om högre löner. Jag läser kommentarer om att vi får skylla oss själva för att vi valt ett yrke som ger dålig lön eller att läkarna minsann läser 5,5 år och därför ska ha mycket högre löner än sjuksköterskan. Undertecknaren Gittan skriver "Först skall ni lära er att arbeta och inse att det är ni som finns till för patienterna och inte tvärtom. Ni är för lata och för uppblåsta." Mycket av det jag ser och läser är kommentarer grundade på okunskap om sjuksköterskan yrke och kompetens och vår låga status i samhället lyser igenom.
Efter att ha läst kommentarerna på SVT och SVD så hoppas jag att det blir storstrejk i landet. På det sättet kommer allmänheten märka att vården stannar av då inga sjuksköterskor finns på plats. Jag hoppas att debetten fortsätter både lokalt och nationellt, allt tyder på att det behövs.
Det är spännande att läsa vad allmänheten tycker om våra krav om högre löner. Jag läser kommentarer om att vi får skylla oss själva för att vi valt ett yrke som ger dålig lön eller att läkarna minsann läser 5,5 år och därför ska ha mycket högre löner än sjuksköterskan. Undertecknaren Gittan skriver "Först skall ni lära er att arbeta och inse att det är ni som finns till för patienterna och inte tvärtom. Ni är för lata och för uppblåsta." Mycket av det jag ser och läser är kommentarer grundade på okunskap om sjuksköterskan yrke och kompetens och vår låga status i samhället lyser igenom.
Efter att ha läst kommentarerna på SVT och SVD så hoppas jag att det blir storstrejk i landet. På det sättet kommer allmänheten märka att vården stannar av då inga sjuksköterskor finns på plats. Jag hoppas att debetten fortsätter både lokalt och nationellt, allt tyder på att det behövs.
tisdag, mars 18, 2008
Landstingen biter sig själv i svansen
Landstinget i Västerbotten är pressad inför sommarsemestrarna och försöker hitta andra vägar. I Skellefteå har landstingsledningen mot sjuksköterskornas vilja beslutat om tre semesterperioder. I Umeå talar man om att personalen skall få extra ersättning för att arbeta hela sommaren. Det har till och med dryftats att sjuksköterskestudenterna inte kommer att behövas, utan att neddragning av antalet sjukvårdplatser och sjuksköterskornas vilja att offra sin semester kommer att räcka.
Landstingets sätt att rädda situationen med brist på sjuksköterskevikarier i sommar visar tydligt vilken status som vi har i samhället. Ännu på 2000-talet räknar politikerna med att sjuksköterskan ska offra sig för sitt kall och välja yrket framför familjen och en välbehövd semester. Detta naiva sätt att lösa problemet är endast en raket i baken. Frågan kommer att handla om när sjukskrivningarna infinner sig och inte om. Sjukhusen blir tvungna att hyra in sjuksköterskor från dyra privata företag.
Lex Maria är lagen som innebär att sjukvårdspersonal har skyldighet att anmäla till Socialstyrelsen om en människa i samband med hälso- och sjukvård utsätts för risken att eller drabbas av sjukdom i samband med felbehandling. Utan semester och med större patientgrupper kommer sjuksköterskan att ställas inför högre ansvar och mer arbete. Följderna blir att patienten utsätts för fara, för vem kan arbeta 52 veckor om året i en stressig miljö och samtidigt tänka klart. Med detta som grund anser jag att sjuksköterskorna skall hävda sin rätt genom att göra en Lex Maria anmälan. Sjuksköterskor, ni skall inte acceptera de risker som ni tvingas utsätta våra patienter för. Ingen är mer än människa, inte ens sjuksköterskan
Landstingets sätt att rädda situationen med brist på sjuksköterskevikarier i sommar visar tydligt vilken status som vi har i samhället. Ännu på 2000-talet räknar politikerna med att sjuksköterskan ska offra sig för sitt kall och välja yrket framför familjen och en välbehövd semester. Detta naiva sätt att lösa problemet är endast en raket i baken. Frågan kommer att handla om när sjukskrivningarna infinner sig och inte om. Sjukhusen blir tvungna att hyra in sjuksköterskor från dyra privata företag.
Lex Maria är lagen som innebär att sjukvårdspersonal har skyldighet att anmäla till Socialstyrelsen om en människa i samband med hälso- och sjukvård utsätts för risken att eller drabbas av sjukdom i samband med felbehandling. Utan semester och med större patientgrupper kommer sjuksköterskan att ställas inför högre ansvar och mer arbete. Följderna blir att patienten utsätts för fara, för vem kan arbeta 52 veckor om året i en stressig miljö och samtidigt tänka klart. Med detta som grund anser jag att sjuksköterskorna skall hävda sin rätt genom att göra en Lex Maria anmälan. Sjuksköterskor, ni skall inte acceptera de risker som ni tvingas utsätta våra patienter för. Ingen är mer än människa, inte ens sjuksköterskan
söndag, mars 16, 2008
Mer lön tack!!
Jag vill uppmana alla så råkar titta in på denna sida att srkiva under Löneupproret och stödja landets sjuksköterskor och sjuksköterskestudenter i kampen om högre lön. Vårdfacket förhandlar med Sveriges kommuner och landsting men har, som jag skrivit tidigare, gjort ett väldigt dåligt arbete. Under de senaste åren har sjukskötersker haft en negativ reallöneökning och ligger långt efter andra yrkesgrupper. Till skillnad från sjuksköterskerna har studenterna inget fack eller organisation i ryggen men vi enar oss ändå nationellt och kämpar.
I Umeå använder vi oss av våra demokratiska rättigheter och skrvit debattartiklar, deltar i Västerbottensnytt, VF och Expressen. Jag måste tyvärr erkänna att nationell media inte visar något intresse för oss, vilket är ännu ett bevis för att vår kamp är viktig. Sjuksköterskeyrket har en historia av lågt samhällstatus, och är fortfarande ett lågprioriterat debattämne. Den politiska agendan måste ändras, en höjd vårdkvalitet kräven även högre sjuksköterskelöner. Den dåliga löneutvecklingen leder till att ingen vill utbilda sig till sjuksköterska och resultatet kan bli Tanzaniska crashprograms. I Tanzania finns enorm brist på sjuksköterskor vilket resulterat i att staten har gjort ett tvårigt utbildningsprogram istället för de fyra år som gäller nu. Följderna av det tror jag vi alla kan räkna ut.
I mitt arbete med sjuksköterskelönerna har jag mött många människor med uppfattningen att sjuksköterskan bara pladrar hela dagarna, byter lakan och ibland bäcken. En dam påstod att hon som kockerska hade ett "minst lika anvrsfullt yrke somm sjuksköterskorna" med motiveringen att hon "kunde ha ihjäl någon". Den Svenska sjukvården fungerar inte som Amerikanska sjukhusserier, det finns inga läkare som bråkar om att få de häftigaste fallen, utan sjuksköterskan måste ta de avgörande snabb besluten för att patienten inte skall dö. Sen kommer läkaren insläntrande.
Till sommaren tar jag och många med mig examen från sjuksköterskeexamen. Det innebär att vi har en kandidatexamen och en legitimation. Sug på den karamellen.
I Umeå använder vi oss av våra demokratiska rättigheter och skrvit debattartiklar, deltar i Västerbottensnytt, VF och Expressen. Jag måste tyvärr erkänna att nationell media inte visar något intresse för oss, vilket är ännu ett bevis för att vår kamp är viktig. Sjuksköterskeyrket har en historia av lågt samhällstatus, och är fortfarande ett lågprioriterat debattämne. Den politiska agendan måste ändras, en höjd vårdkvalitet kräven även högre sjuksköterskelöner. Den dåliga löneutvecklingen leder till att ingen vill utbilda sig till sjuksköterska och resultatet kan bli Tanzaniska crashprograms. I Tanzania finns enorm brist på sjuksköterskor vilket resulterat i att staten har gjort ett tvårigt utbildningsprogram istället för de fyra år som gäller nu. Följderna av det tror jag vi alla kan räkna ut.
I mitt arbete med sjuksköterskelönerna har jag mött många människor med uppfattningen att sjuksköterskan bara pladrar hela dagarna, byter lakan och ibland bäcken. En dam påstod att hon som kockerska hade ett "minst lika anvrsfullt yrke somm sjuksköterskorna" med motiveringen att hon "kunde ha ihjäl någon". Den Svenska sjukvården fungerar inte som Amerikanska sjukhusserier, det finns inga läkare som bråkar om att få de häftigaste fallen, utan sjuksköterskan måste ta de avgörande snabb besluten för att patienten inte skall dö. Sen kommer läkaren insläntrande.
Till sommaren tar jag och många med mig examen från sjuksköterskeexamen. Det innebär att vi har en kandidatexamen och en legitimation. Sug på den karamellen.
lördag, mars 08, 2008
Var är internationella mansdagen?
Så var det dags för internationella kvinnodagen! Det sägs att Sverige står i framkant vad gäller jämställdhet mellan könen, men jag har anledning att tveka. Många företagsstyrelser har en majoritet av män, omvårdnads-, städ-, och barnpassningsyrken är fortfarande kallade kvinnor yrken med löner som bevis och sist men inte minst; landets ledande positioner är och har alltid varit fyllda av just män. Det är lätt att fördöma andra länders ojämnlikhet men att rensa i sin egen bakgård är inte lika lätt. Lagar stadgas i tron om, eller av önskan att spegla, ett jämlikt samhälle men effekten blir istället en överförmyndarstat där den fria vilja inskränks.
Senast i raden av påhitt är ytterligare pappalmånader, lagen säger att mannen skall ta ut pappaledighet men inget om att kvinnan skall göra det. Det signalerar att det tas för givet att kvinnan ska vara hemma med sina barn men att mannen inte måste tvingas till det. Många nyblivna pappor vittnar även om att de inte ges möjlighet att vara hemma med sitt barn eftersom kvinnan anser att det är hennes rätt att vara hemma. Om en lag måste stiftas så bör den åtminstone vara jämlik.
Sverige har en lång väg att gå innan vi blir jämlika, på riktigt och inte bara på papperet. Män jag talar med uttrycker förvåning och förnekning när jag berättar om hur jag särbehandlas som kvinna. Det är väll självklart att de inte kan sätta sig in i ideen om könsligojämnlikhet eftersom de inte har toppiga bröst och sensuella läppar. Det går dock inte att förringa att man kan utnyttja sina kvinnliga drag och intelligens för att nå dit man vill, men det är inget som vi ska tala högt om.
Senast i raden av påhitt är ytterligare pappalmånader, lagen säger att mannen skall ta ut pappaledighet men inget om att kvinnan skall göra det. Det signalerar att det tas för givet att kvinnan ska vara hemma med sina barn men att mannen inte måste tvingas till det. Många nyblivna pappor vittnar även om att de inte ges möjlighet att vara hemma med sitt barn eftersom kvinnan anser att det är hennes rätt att vara hemma. Om en lag måste stiftas så bör den åtminstone vara jämlik.
Sverige har en lång väg att gå innan vi blir jämlika, på riktigt och inte bara på papperet. Män jag talar med uttrycker förvåning och förnekning när jag berättar om hur jag särbehandlas som kvinna. Det är väll självklart att de inte kan sätta sig in i ideen om könsligojämnlikhet eftersom de inte har toppiga bröst och sensuella läppar. Det går dock inte att förringa att man kan utnyttja sina kvinnliga drag och intelligens för att nå dit man vill, men det är inget som vi ska tala högt om.
lördag, februari 16, 2008
Det är aldrig för sent...
Det var på tiden att någon får upp ögonen för sjuksköterskornas löner. För en tid sedan var det hot om storstrejk bland finska sjuksköterskor och jag tycker att vi skall göra samma sak. Jag skriver vi eftersom jag om några månader stolt kan räkna mig till yrkeskåren. Västerbottens landstingslöner ligger lågt, lägre än snittet i landet. Vårdförbundet har gjort ett uruselt arbete med att påverka sjuksköterskans lön och har sett sig bli omsprungen av kommunal. Kommunala fackförbundet har en utomordentlig förhandlingsteknik som vårdförbundet borde ta lärdom av.
Men det handlar inte endast om förhandlingsförmågan utan även om samhällets syn på sjuksköterskan. Under många år har yrket setts som ett kall, att kvinnan skall viga sitt liv åt att vårda andra människor. Det är och har alltid varit ett kvinnodominerat yrke där god omvårdnad är likvärdigt med kvinnlighet. Sedan fler kvinnor utbildat sig till läkare har löneutvecklingen stagnerat, på samma sätt har sjuksköterskelönerna aldrig ökat.
Med tanke på all uppmärksamhet som sjuksköterskelönerna har fått den senaste tiden har små små stjärnor tänts på den annars nattsvarta himlen. Förhoppningsvis kan jag få en lön som jag faktiskt är värd, och som motsvarar de arbetsuppgifter och det ansvar som jag kommer att ha.
Men det handlar inte endast om förhandlingsförmågan utan även om samhällets syn på sjuksköterskan. Under många år har yrket setts som ett kall, att kvinnan skall viga sitt liv åt att vårda andra människor. Det är och har alltid varit ett kvinnodominerat yrke där god omvårdnad är likvärdigt med kvinnlighet. Sedan fler kvinnor utbildat sig till läkare har löneutvecklingen stagnerat, på samma sätt har sjuksköterskelönerna aldrig ökat.
Med tanke på all uppmärksamhet som sjuksköterskelönerna har fått den senaste tiden har små små stjärnor tänts på den annars nattsvarta himlen. Förhoppningsvis kan jag få en lön som jag faktiskt är värd, och som motsvarar de arbetsuppgifter och det ansvar som jag kommer att ha.
torsdag, januari 17, 2008
Vem bestämmer över andras liv?
Filmen Gråta med ett leende baseras på den verkliga historien om den förlamade Ramon som inget hällre vill än att få lämna livet. Han lämnar in en ansökan till staten om att få aktiv dödshjälp. Den spanska staten avslog hans ansökan om att få dö, eftersom aktiv dödshjälp anses vara likställt med mord. Inte heller i Sverige är det tillåtet att assistera någon till döden. Frågan har debatterats gång på gång men alltid med samma resultat; vem skall avgöra vem som skall få aktiv dödshjälp och vem skall assistera den som vill dö?
I filmen förkunnade Ramon att livet var en rättighet och inte en skyldighet. Följaktligen borde individen även ha rätt att få bestämma när livet skall sluta. Men är livet verkligen en rättighet, när vi ständigt kantas med skyldigheter? Staten kräver att vi skall arbeta och betala skatt, vi har skyldighet att följa lagar och regleringar, allt som oftast krävs det att folk är sociala och utåtriktade ”för annars är en ju lite knäpp”, och vi har skyldighet att skapa och producera något av våra liv. Vad händer om man inte kan, eller för den delen inte vill ställa upp på livets skyldigheter och tacka nej till livet? Döden är en het potatis i vårt samhälle där livet alltid skall vara det självklara. Om döden var ett lika öppet diskussionsämne som livet, skulle vår existens aldrig behöva vara ett val utan något som är självklart och inget en räds.
I filmen förkunnade Ramon att livet var en rättighet och inte en skyldighet. Följaktligen borde individen även ha rätt att få bestämma när livet skall sluta. Men är livet verkligen en rättighet, när vi ständigt kantas med skyldigheter? Staten kräver att vi skall arbeta och betala skatt, vi har skyldighet att följa lagar och regleringar, allt som oftast krävs det att folk är sociala och utåtriktade ”för annars är en ju lite knäpp”, och vi har skyldighet att skapa och producera något av våra liv. Vad händer om man inte kan, eller för den delen inte vill ställa upp på livets skyldigheter och tacka nej till livet? Döden är en het potatis i vårt samhälle där livet alltid skall vara det självklara. Om döden var ett lika öppet diskussionsämne som livet, skulle vår existens aldrig behöva vara ett val utan något som är självklart och inget en räds.
tisdag, december 25, 2007
Jul med nya rättigheter
Den trettonde december tågade Lucia inte bara in ljus i sin krona utan även med en gåva av mer diger karraktär till alla människor i den amerikanska delstaten New Jersey. Som den fjortonde staten i USA avskaffade New Jersey dödsstraffet, bättre sent än aldrig, som vi säger här i Sverige. Det finns få länder som är så dålig på att ratifiera lagar och regler om de mänskliga rättigheterna som USA. Landet är ett av två i världen som ännu ej har ratifierat barnkonventionen, det andra landet är Somalia som inte har haft en fungerande regering på många år.
De männskliga rättigheterna bör vara högre prioriterat i ett land som USA. Efter att ha träffat en del amerikaner i Tanzania och sett deras arbete går mina tankar till det svenska ordspråket: man ska inte kasta sten när man själv sitter i ett glashus.
De männskliga rättigheterna bör vara högre prioriterat i ett land som USA. Efter att ha träffat en del amerikaner i Tanzania och sett deras arbete går mina tankar till det svenska ordspråket: man ska inte kasta sten när man själv sitter i ett glashus.
måndag, december 17, 2007
Sista biten
I lördags var det dop i byn och vi var välkomna dit. Det var song, dans och många tal. Värdparet bjöd alla gästerna på mat. Stora kastruller bars fram på ett bord i mitten och alla fick ställa sig i kö vid bordet för att serveras. På min tallrik östes det upp ris, kokta bananer, vitkål, en hönsstrupe och lite grisskin med hår kvar, bananerna och vitkålen var utsökta.
Min Tanzaniaresa börja närma sig sitt slut. Av olika anledningar har jag blivit tvungen att lämna Ilembula och Tanzania tidigare än beräktnat. Det är med sorg jag säger hejdå till allt och alla här, men med en stark önskan om att få möjligheten att återkomma i framtiden. Alla upplevelser har etsats sig fast i mitt minne och kommer att stanna mycket länge. Starkaste ögonblicket var då det nyfödda barnet dog i mina armar. Kan man någonsin glömma? Jag vet inte om jag vill.
Första delsträckan på resan börjar söndag den 3:e advent, då Margaretha skjutsar mig, Nanna och Boel till Njombe. Där kommer vi att övernatta till arla tisdag morgon då vi tillsammans med Britt-Sofi, en svensk missionär, kör iväg till staden Iringa. Under några timmar skall Britt-Sofi ha ett möte med kyrkan och vi skall strosa runt i stan. Vi kommer att övernatta någonstansmellan Iringa och Dar es Salaam och anländer på onsdag. Senare samma dag går mitt flyg till Zurich där jag kommer att flanera runt taxfreebutikerna under torsdagen. Sent på torsdag landar jag Arlanda, några timmar senare går bussen upp till Umeå. Klockan 6.10 på fredag morgon står min lillasyster och hälsar mig välkommen till ett betydligt kallare och mörkare Umeå.
Det skall trots sorgen av att lämna Tanzania, bli roligt att träffa och fira jul med min mamma, pappa, mormor och systrar.
Min Tanzaniaresa börja närma sig sitt slut. Av olika anledningar har jag blivit tvungen att lämna Ilembula och Tanzania tidigare än beräktnat. Det är med sorg jag säger hejdå till allt och alla här, men med en stark önskan om att få möjligheten att återkomma i framtiden. Alla upplevelser har etsats sig fast i mitt minne och kommer att stanna mycket länge. Starkaste ögonblicket var då det nyfödda barnet dog i mina armar. Kan man någonsin glömma? Jag vet inte om jag vill.
Första delsträckan på resan börjar söndag den 3:e advent, då Margaretha skjutsar mig, Nanna och Boel till Njombe. Där kommer vi att övernatta till arla tisdag morgon då vi tillsammans med Britt-Sofi, en svensk missionär, kör iväg till staden Iringa. Under några timmar skall Britt-Sofi ha ett möte med kyrkan och vi skall strosa runt i stan. Vi kommer att övernatta någonstansmellan Iringa och Dar es Salaam och anländer på onsdag. Senare samma dag går mitt flyg till Zurich där jag kommer att flanera runt taxfreebutikerna under torsdagen. Sent på torsdag landar jag Arlanda, några timmar senare går bussen upp till Umeå. Klockan 6.10 på fredag morgon står min lillasyster och hälsar mig välkommen till ett betydligt kallare och mörkare Umeå.
Det skall trots sorgen av att lämna Tanzania, bli roligt att träffa och fira jul med min mamma, pappa, mormor och systrar.
tisdag, december 11, 2007
2:a advent
Efter att i fyra veckor drömskt skådat de vackra Livingstonebergen från Margarethas altan beslöt vi att ta bilen och köra till andra sidan. Så, tidigt på lördag morgonen, innan solen hunnit fram, packade vi bilen och åkte iväg. Med oss på färden var Boel och Nanna, två läkarstudenter från Göteborg samt två sjuksköterskestudenter som skulle hem under sin skolledighet. Efter två timmars bilresa stannade vi på Stockholm hotell och åt en frukost. Vi svängde av huvudvägen och började klättringen uppför. Landskapet var fantastiskt, banan plantor, majsstänger och tebuskar kantade bergsslutningarna. Mitt på dagen kom vi fram till Matema Beach, som ligger på Malawisjöns nordspets. Himlen var aningens molnig men vi kastade av oss skorna och tog en lång promenad längst vattnet och ett svalkande bad. När solen sänkt sig bakom bergen och blivit svart lystes himlen upp av flertalet blixtrar, skådespelet var magnifikt.
På söndagmorgonen hade regnet upphört och vi tog våra badmattor ner till strandkanten. Himlen var täckt av moln men solen värmde ändå gott. Vi hann med några timmars sol och bad innan vi bjöds på lunch gjord av fisk som fångats under natten. Efter lunchen kom regnet tillbaka, men inget hindrade oss. Margaretha och jag tog parpalyerna under armen och traskade iväg till nästa by. Innan vi hann tillbaka till hotellet öset regnet ned och vi var dyngsura men lyckliga.
På måndagen tog jag en lång simtur längs med stranden. Vattnet var ljummet och stilla men jag lyckades ändå svälja en del och sitter nu med magknip. Eftersom solen vägrade titta fram packade vi bilen och åkte hemmåt ganska tidigt. Trots dåligt väder har helgen varit underbar och upplevelserna många.
På söndagmorgonen hade regnet upphört och vi tog våra badmattor ner till strandkanten. Himlen var täckt av moln men solen värmde ändå gott. Vi hann med några timmars sol och bad innan vi bjöds på lunch gjord av fisk som fångats under natten. Efter lunchen kom regnet tillbaka, men inget hindrade oss. Margaretha och jag tog parpalyerna under armen och traskade iväg till nästa by. Innan vi hann tillbaka till hotellet öset regnet ned och vi var dyngsura men lyckliga.
På måndagen tog jag en lång simtur längs med stranden. Vattnet var ljummet och stilla men jag lyckades ändå svälja en del och sitter nu med magknip. Eftersom solen vägrade titta fram packade vi bilen och åkte hemmåt ganska tidigt. Trots dåligt väder har helgen varit underbar och upplevelserna många.
fredag, december 07, 2007
Vad är svensk vård?
Här är existerar ingen svensk blyghet, önskar en stirra på någon så gör en det. Om en där till känner för att gapskratta så finns det inget som hindrar det heller. Jag har inte varit här i Tanzania i många veckor men har insett att det inte kan vara så roligt att vara en apa i bur. Detta till trots är hierarkin stark och var och en bör veta sin plats. Vi flertalet tillfällen har jag ifrågasatt den vård som givits av mina kollegor och systrar och de ordinationer läkarna ger och fått svaret ”är du en sjuksköterskestudent, vilket år?”. I ett samtal med läkaren tillika vännen Judith får jag veta att statusen och pengar är oerhört viktigt i vården. En patient med mycket pengar kommer att få den vård som storleken på sedelbunten motsvarar. Tidigare, berättade Judith, så behandlades alla lika och vården var mycket bra på de flesta av sjukhusen men nu är allt annorlunda. Kvaliteten har sjunkit och diskrimineringen har ökat. Under samtalet börjar jag tänka på Sverige, som med den nya regeringen och nya planer på ökad privat vård, är på väg mot Tanzanias vårdkvalitet.
För att lätta våra sinnen tog Margareta och jag en tur till Njombe som ligger ungefär en och enhalv timmes bilresa från Ilembula. Njombe ligger på ett bergsmassiv och utsikten är underbar. Allt är grönt och det finns tallskogar. På vägen åker vi förbi flertaler skimrande teodlingar.
Jag har de senaste två dagarna befunnit mig på det som skall motsvarar Sveriges BB, men likheterna är få. Det finns ett förlossningsrum med sex spiltor. I varje spilta finns en säng och ett litet bord. På sängen ligger för det mesta en kvinna i sin ensamhet, för inga släktingar är tillåtna in i salen. I anslutning till förlossningen finns återhämnings salar och en uppvakningssal för de otalet kvinnor som genomgår ett kjejsarsnitt. Jag var med när en litså en pojke kom till världen, i tanzaniska mått så var han dock en bjässe för här väger de flesta babysarna kring 2500 gram när de födds. En kvinna kom in med ett litet tygstycke i famnen, Hon hade förlöst hemma i 28 veckan, normal längd är 40, och kom till sjukhuset för att få hjälp. Flickan var luden över hela kroppen och var väldigt liten, endast 1250 gram. Vi förde kvinnan till prenatal avdelningen som bestod av en rad sängar. Kvinnan fick lägga sig i en av sängarna med barnet på bröstet. När vi en stund senar skulle titta till barnet och hjälpa till med amningen var andningen väldigt svag och sporadisk och inga hjärt slag hördes. Jag tog barnet i min famn och rusade över till förlossningsalen för att ge den syrgas och hjärt massage. I förlossningssalen finns sjukhusets ända utrustning för att hjälpa de nyfödda med andning, sugning av luftvägar och värme. Efter en stunds kämpan kunde vi konstatera att barnet var dött, kvar på salen låg mamman och väntade.
För att lätta våra sinnen tog Margareta och jag en tur till Njombe som ligger ungefär en och enhalv timmes bilresa från Ilembula. Njombe ligger på ett bergsmassiv och utsikten är underbar. Allt är grönt och det finns tallskogar. På vägen åker vi förbi flertaler skimrande teodlingar.
Jag har de senaste två dagarna befunnit mig på det som skall motsvarar Sveriges BB, men likheterna är få. Det finns ett förlossningsrum med sex spiltor. I varje spilta finns en säng och ett litet bord. På sängen ligger för det mesta en kvinna i sin ensamhet, för inga släktingar är tillåtna in i salen. I anslutning till förlossningen finns återhämnings salar och en uppvakningssal för de otalet kvinnor som genomgår ett kjejsarsnitt. Jag var med när en litså en pojke kom till världen, i tanzaniska mått så var han dock en bjässe för här väger de flesta babysarna kring 2500 gram när de födds. En kvinna kom in med ett litet tygstycke i famnen, Hon hade förlöst hemma i 28 veckan, normal längd är 40, och kom till sjukhuset för att få hjälp. Flickan var luden över hela kroppen och var väldigt liten, endast 1250 gram. Vi förde kvinnan till prenatal avdelningen som bestod av en rad sängar. Kvinnan fick lägga sig i en av sängarna med barnet på bröstet. När vi en stund senar skulle titta till barnet och hjälpa till med amningen var andningen väldigt svag och sporadisk och inga hjärt slag hördes. Jag tog barnet i min famn och rusade över till förlossningsalen för att ge den syrgas och hjärt massage. I förlossningssalen finns sjukhusets ända utrustning för att hjälpa de nyfödda med andning, sugning av luftvägar och värme. Efter en stunds kämpan kunde vi konstatera att barnet var dött, kvar på salen låg mamman och väntade.
måndag, december 03, 2007
1:a advent
December månad inleddes med ett stilla regn. Äntligen, gick igenom mina tankar när jag med lätta steg gick upp mot sjukhuset för att arbeta på ICU (intensive care unit). Det var fullt på avdelningen, sex bäddar med väldigt sjuka patienter. Mina tidigare så lätta steg byttes snabbt ut mot raska, arbetsamma sådana. Rätt som det är ropar syster Justina på mig att komma. En man har fått hjärtstillestånd och vi inleder hjärt-lungräddning. En sjuksköterskestudent kommer in och vi ber henne springa efter läkaren, som konstaterar att vi inget mer kan göra, mannen är död.
Första advent anlände utan en tillstymmelse till snö. Ulla, en svensk barnmorska som är bofast här i Ilembula, bjöd på lussekatter och pepparkakor. Vid tvåtiden kom 24 barn med anhöriga hem till Margareta. Det var dags för Kids Club och vi hade spenderat flera timmar med att förbereda festligheterna. Barnen samlades på altanen och de anhöriga fick slå sig ner under det blommande tempelträdet. Vi ritade, lekte och spelade fotboll innan det var dags för saft och bullar. Vi blåste upp ballonger och gav alla barnen innan de gick hem med stora leende på läpparna. Det var en underbar dag.
Första advent anlände utan en tillstymmelse till snö. Ulla, en svensk barnmorska som är bofast här i Ilembula, bjöd på lussekatter och pepparkakor. Vid tvåtiden kom 24 barn med anhöriga hem till Margareta. Det var dags för Kids Club och vi hade spenderat flera timmar med att förbereda festligheterna. Barnen samlades på altanen och de anhöriga fick slå sig ner under det blommande tempelträdet. Vi ritade, lekte och spelade fotboll innan det var dags för saft och bullar. Vi blåste upp ballonger och gav alla barnen innan de gick hem med stora leende på läpparna. Det var en underbar dag.
torsdag, november 29, 2007
World AIDS day
Sista veckan i november och solen skiner som aldrig förr. Här uppgår temperaturen till 30-35 grader om dagarna, himlen är mer ofta än sällan klarblå. Trots det kan det ibland kännas som om tunga måln fyller himlen. Denna vecka har jag befunnit mig på barnavdelningen. I de tre stora salarna ryms över 50 barn. Tillsammans med sin släkting delar de på en säng. De vanligaste diagnoserna på avdelningen är undernäring, malaria, benbrott och bränskador. Många av barnen som lider av undernäring, lider även av HIV/AIDS. Benbrotten uppstår under våghalsiga cykelturer, åkandes på stången eller pakethållaren, nedför branta backar på ojämna sandvägar. Bränskadorna är ofta orsakade av lek runt kökselden.
En eftermiddag såg jag att ett 1 år gammalt barn som vägde 5 kg låg och flämtade på en säng. Hon var slö och orkeslös och huden rynkade sig som det brukar hos ett uttorkat barn. När jag några timmar senare återvände till sängen fann jag bara en hög av filtar. Jag lyfte på filtarna och fann flickan liggandes med ögonen lätt på glänt. Andningen hade upphört och efter att trevande sökt finna pulsen konstaterade jag att hon dött. På dödscertifikatet skrevs det in att hon dött av undernäring men ingenstans syntes att hon även lidit av AIDS.
På lördag, den 1 december, är det World AIDS day. Då hoppas jag att de över 40 miljoner människorna världen över som är smittade av HIV viruset uppmärksammas. Här i Ilembula kommer vi att anordna Kids Club, dit är alla föräldralösa HIV-smittade barnen välkomna för att leka och roa sig under några timmar.
En eftermiddag såg jag att ett 1 år gammalt barn som vägde 5 kg låg och flämtade på en säng. Hon var slö och orkeslös och huden rynkade sig som det brukar hos ett uttorkat barn. När jag några timmar senare återvände till sängen fann jag bara en hög av filtar. Jag lyfte på filtarna och fann flickan liggandes med ögonen lätt på glänt. Andningen hade upphört och efter att trevande sökt finna pulsen konstaterade jag att hon dött. På dödscertifikatet skrevs det in att hon dött av undernäring men ingenstans syntes att hon även lidit av AIDS.
På lördag, den 1 december, är det World AIDS day. Då hoppas jag att de över 40 miljoner människorna världen över som är smittade av HIV viruset uppmärksammas. Här i Ilembula kommer vi att anordna Kids Club, dit är alla föräldralösa HIV-smittade barnen välkomna för att leka och roa sig under några timmar.
tisdag, november 27, 2007
Jogging in Africa
En del mornar, innan värmen har slagit till, har jag dragit på mig löparskorna och joggat ut på vägarna. De flesta gånger har jag Mergaretas hund Elsa med mig. Här i Tanzania är merparten av befolkning väldigt rädda för hundar och tar långa omvägar när de ser att jag kommer. Elsa är en snäll hund men oerhört olydig och tycker om att jaga allt, men inte människor, vilket betyder att vi ständigt har en kamp om vilket håll vi ska gå.
Till många jag möter utbrister jag i ett flåsigt ”Kamoene”, vilket betyder hej. De svarar glatt medan de kastar en förunderlig blick på mig. När jag väl passerat hör jag några tanzaniska ord utbytas och en hel del skratt. Jag kan förstå dem, för vem i deras sinnens full bruk är ute och springer när dagen innehåller hämtning av ved och vatten med ibland flera kilometers promenad tur, plöjning av marken, vallning av korna, matlagning och en och annat barn att springa efter. Att på svenska säga, jag tränar inför Lidingöloppet som jag skall springa tillsammans med min pappa, hjälper föga. Istället får jag nöja mig med att vara byns pajas och ett ämne som förgyller människornas dag, för ett gott skratt förlänger livet, vilket är något som verkligen behövs här.
Till många jag möter utbrister jag i ett flåsigt ”Kamoene”, vilket betyder hej. De svarar glatt medan de kastar en förunderlig blick på mig. När jag väl passerat hör jag några tanzaniska ord utbytas och en hel del skratt. Jag kan förstå dem, för vem i deras sinnens full bruk är ute och springer när dagen innehåller hämtning av ved och vatten med ibland flera kilometers promenad tur, plöjning av marken, vallning av korna, matlagning och en och annat barn att springa efter. Att på svenska säga, jag tränar inför Lidingöloppet som jag skall springa tillsammans med min pappa, hjälper föga. Istället får jag nöja mig med att vara byns pajas och ett ämne som förgyller människornas dag, för ett gott skratt förlänger livet, vilket är något som verkligen behövs här.
onsdag, november 21, 2007
Liv och död
En mager kropp, blanka ögon, hävande bröstkorg och kalla lemmar. De sista tunga andetagen räknar ner tiden. Döden lyser i ögonen, med vädjan och en aning ro. Vi är hjälplösa mot sjukdommarna men kan hjälpa människan. De sista timmarna är henne värdiga.
Morgonen efter är sängen tom, hon klarade inte natten. Livet fortsätter för alla andra i vanlig strävan att klara dagen. Vattnet är slut och varje dag är en kamp för många att få till det mest nödvändiga. Alla hoppas, och de flesta ber till gud, om att regnet snart skall komma. Trots knappa medel är alla väldigt gästvänliga och delar av vad de har.
Vid lunchtid en dag, hörde jag förtvivlade skrik, eller snarare vrål som ekade mellan husen. När jag återvände till sjukhuset efter min rast berättade sjuksköterskan att kvinnan som skulle komma till vår avdelning hade avlidit under förlossningen för bara en kort stund sedan. Vrålen som jag nylig hört fick en helt annan innebörd.
Morgonen efter är sängen tom, hon klarade inte natten. Livet fortsätter för alla andra i vanlig strävan att klara dagen. Vattnet är slut och varje dag är en kamp för många att få till det mest nödvändiga. Alla hoppas, och de flesta ber till gud, om att regnet snart skall komma. Trots knappa medel är alla väldigt gästvänliga och delar av vad de har.
Vid lunchtid en dag, hörde jag förtvivlade skrik, eller snarare vrål som ekade mellan husen. När jag återvände till sjukhuset efter min rast berättade sjuksköterskan att kvinnan som skulle komma till vår avdelning hade avlidit under förlossningen för bara en kort stund sedan. Vrålen som jag nylig hört fick en helt annan innebörd.
söndag, november 18, 2007
I Tanzania smäktar jag utan internet och gym
Jag har anlänt Ilembula, en by med 1000 invånare som ligger på 1500 möh mellan städerna Iringa och Mbeya. Bussresan gick i 140 och tog 8 timmar, och på en liten TV visades filmen ”Gudarna måste vara tokiga”. Jag satt bredvid en väldigt trevlig herre som bjöd på cashewnötter och guidade mig längs vägen. Var än vi stannade till eller saktade av med bussen rusade försäljare fram med allt möjligt och tittade uppgivet in genom fönstret. Margareta mötte upp mig vid bussen och visade mig till hennes vackra hem
Mitt i byn Ilembula ligger sjukhuset till lika vårdcentralen som har ett upptagningsområde på flera mil. Redan på söndagen tog vi på oss arbetskläderna och gick de 100 metrarna till sjukhuset. Sjukhuset har allt men ändå inget. Det finns avdelningar för opererade, patienter med medicinska åkommor, barn, patienter som kräver intensivvård, där utöver finns akut, rönken, kvinnoklinik, operation, ögonläkare och förlossning. Sängarna är ibland fallfärdiga, utrustning knapphändig och många är svårt sjuka, men situationen är långt ifrån hopplös. Det finns mycket värme och ömhet mellan människorna trots hårda röster och orörliga ansikten.
Mina första dagar på sjukhuset har jag spenderat främst på mödravårdcentralen, eller RCHC som det kallas här. Hit kommer gravida kvinnor för att mätas, vägas och klämmas på. Även mammor, och ibland även pappor kommer dit med sina sjuka barn eller för den återkommande vägningen och vaccineringen. Jag kastades direkt in i hetluften och fick klämma och lyssna på fostren som skämpar i mammans mage. Det är oerhört fantastiskt att höra det lilla hjärtat ticka snabbt där i djupet. Idag har jag ensamt tagit emot alla mammor med sina barn. Med några stapplade ord på swahili och många gester har jag kommunicerat med mina patienter. Det var många gånger frustrerande att inte kunna uttrycka och säga det man vill till barnet och dess mamma men gav även rum för en hel del skratt. Det är tur att kroppsspråk är, till största del, internationellt.
På en skumpande väg, i regnskadad terräng, har vi under några dagar rest ut till byar mitt ute i ingenstans för att vaccinera barn och dela ut mediciner till behövande. I en av byarna blev vi inbjuden till en måltid. Väl vid bordet i den mörka lerhyddan serverade oss kvinnorna ris, böngryta och mangold innan de nigande försvann ut genom dörren. Vid dagen slut kunde jag lätt konstatera att här behövs inga gym, en resa med bil ut på lands byggden är som att sitta på an vibrerande power plate under en längre tid.
Lördagen började tidigt, innan solen hunnit gå upp. Jag och en finsk tjej som heter Anna följde med en av sjuksköterskorna från sjukhuset, Justine, hem till hennes by mitt ute i ingenstans. Hon är masai och hennes familj lever av boskapsskötsel. Det var fantastiskt att få möjligheten att leva livet som masai, om än för endast ett dygn. På kvällen var jag väldigt trött och gick tidigt till rummet där vi skulle sova. Från det allmänna rummet hörde jag stilla ord och en massa skratt. Det gick inte att undgå den glädje de delade av att sitta samlade tillsammans. Justine har bjudit mig åter i slutet av december då regnperioden börjar mattas av och allt är grönt och fint.
Mitt i byn Ilembula ligger sjukhuset till lika vårdcentralen som har ett upptagningsområde på flera mil. Redan på söndagen tog vi på oss arbetskläderna och gick de 100 metrarna till sjukhuset. Sjukhuset har allt men ändå inget. Det finns avdelningar för opererade, patienter med medicinska åkommor, barn, patienter som kräver intensivvård, där utöver finns akut, rönken, kvinnoklinik, operation, ögonläkare och förlossning. Sängarna är ibland fallfärdiga, utrustning knapphändig och många är svårt sjuka, men situationen är långt ifrån hopplös. Det finns mycket värme och ömhet mellan människorna trots hårda röster och orörliga ansikten.
Mina första dagar på sjukhuset har jag spenderat främst på mödravårdcentralen, eller RCHC som det kallas här. Hit kommer gravida kvinnor för att mätas, vägas och klämmas på. Även mammor, och ibland även pappor kommer dit med sina sjuka barn eller för den återkommande vägningen och vaccineringen. Jag kastades direkt in i hetluften och fick klämma och lyssna på fostren som skämpar i mammans mage. Det är oerhört fantastiskt att höra det lilla hjärtat ticka snabbt där i djupet. Idag har jag ensamt tagit emot alla mammor med sina barn. Med några stapplade ord på swahili och många gester har jag kommunicerat med mina patienter. Det var många gånger frustrerande att inte kunna uttrycka och säga det man vill till barnet och dess mamma men gav även rum för en hel del skratt. Det är tur att kroppsspråk är, till största del, internationellt.
På en skumpande väg, i regnskadad terräng, har vi under några dagar rest ut till byar mitt ute i ingenstans för att vaccinera barn och dela ut mediciner till behövande. I en av byarna blev vi inbjuden till en måltid. Väl vid bordet i den mörka lerhyddan serverade oss kvinnorna ris, böngryta och mangold innan de nigande försvann ut genom dörren. Vid dagen slut kunde jag lätt konstatera att här behövs inga gym, en resa med bil ut på lands byggden är som att sitta på an vibrerande power plate under en längre tid.
Lördagen började tidigt, innan solen hunnit gå upp. Jag och en finsk tjej som heter Anna följde med en av sjuksköterskorna från sjukhuset, Justine, hem till hennes by mitt ute i ingenstans. Hon är masai och hennes familj lever av boskapsskötsel. Det var fantastiskt att få möjligheten att leva livet som masai, om än för endast ett dygn. På kvällen var jag väldigt trött och gick tidigt till rummet där vi skulle sova. Från det allmänna rummet hörde jag stilla ord och en massa skratt. Det gick inte att undgå den glädje de delade av att sitta samlade tillsammans. Justine har bjudit mig åter i slutet av december då regnperioden börjar mattas av och allt är grönt och fint.
fredag, november 09, 2007
Mc Donalds och Svett
Svetten rinner ner for alla kroppsdelar men det ar anda behagligt ute. For ungefar tva timmar sedan blev jag upphamtad vid flygplatsen i Dar es Salaam och sitter nu pa ett katolskt gesthouse och vantar in resan till Ilembula i morgon bitti 6.30. Jag var ut pa en promenad och motes av en tandlos kvinna som skrek och kastade stennar pa, vad jag tror var, hennes pojkvan medan sonen stod brevid och tittade pa. Nagra steg senare traffade jag pa nagra killar som tyckte att de skulle fa folja med mig till Ilembula. Jag tackade vanligt men bestamt nej.
Jag hade ingen drom start pa resan igar. Nar jag anlande pa Arlanda var mitt flygplan installt. Efter manga minuter i ko fick jag veta att det berodde pa de beromda Dashplanen och att jag skulle fa aka med ett annat flyg en timme senare. Fosta stopp blev Osterike och Wien, darefter Doha i Qatar. Pa planet till Doha satt jag bredvid en ryss som inte kunde engelska och som bestamde sig for att ga pa toaletten nar planet stod pa stratbanan. Pa andra sidan om mig satt en japan med tva mobiltelefoner sm han satte pa sa fort vi kom upp i luften. Flygplatsen i Doha lag mitt inne i staden och fran fonster skymtade Pizza Hut och Mc Donald, jippi vad exotiskt tankte jag.
Nu ska jag satt mig i skuggan och lasa 1984, for att sedan avnjuta min forsta maltid har i Tanzania. Det blir en tidig kvall eftersom jag maste upp 5.20 imorgon. Det blir sju timmar skumpandes pa en buss.
Jag hade ingen drom start pa resan igar. Nar jag anlande pa Arlanda var mitt flygplan installt. Efter manga minuter i ko fick jag veta att det berodde pa de beromda Dashplanen och att jag skulle fa aka med ett annat flyg en timme senare. Fosta stopp blev Osterike och Wien, darefter Doha i Qatar. Pa planet till Doha satt jag bredvid en ryss som inte kunde engelska och som bestamde sig for att ga pa toaletten nar planet stod pa stratbanan. Pa andra sidan om mig satt en japan med tva mobiltelefoner sm han satte pa sa fort vi kom upp i luften. Flygplatsen i Doha lag mitt inne i staden och fran fonster skymtade Pizza Hut och Mc Donald, jippi vad exotiskt tankte jag.
Nu ska jag satt mig i skuggan och lasa 1984, for att sedan avnjuta min forsta maltid har i Tanzania. Det blir en tidig kvall eftersom jag maste upp 5.20 imorgon. Det blir sju timmar skumpandes pa en buss.
måndag, november 05, 2007
Sverige VS Tanzania
Med anledning av min kommande avresa till Tanzania förvandlas min debattblogg till en reseblogg där jag delar med mig av mina erfarenheter och äventyr. För att ni skall bli varma i kläderna och få en bra blick av läget i Tanzania har jag sammanställt intressant information. Siffrorna talar om att det finns stora skillnader i levnadsstandard, tillgång till sjukvård, antalet fattiga och framförallt i barnadödligheten. Under de närmaste veckorna kommer jag att berätta vad jag ser och känner inför mötet med människorna och kulturen, det blir ett äventyr.
Tanzania
Huvudstad: Dodoma
Yta km2: 945,087
Befolkning: 39 384 223
Förväntad livslängd (år): 50,71
Barnadödlighet per 1000 födda bebisar: 71.69
Administrativa områden: 26 regioner
BNP per capita i US dollar (2006): 800
Statlig utgift till hälso- och sjukvård (US dollar, 2003): 12
Grad av demokrati: Delvis fri
Politiska rättigheter (1-7): 4
Civila friheter (1-7): 3
Grad av demokrati graderas i tre nivåer; fri, delvis fri och helt fri.Politiska rättigheter och civila friheter graderas från 1, som indikerar en hög nivå av frihet till 7, som indikerar lägsta nivå av frihet.
Fördelning av partier i den Tanzaniska riksdagen:
Revolutionära statspartiet (CCM) 206, Förenade medborgarrörelsen (CUF) 19, Demokrati- och framstegspartiet (CHADEMA) 5, andra 2
Majoritetsparti: CCM-Afrikansk socialism
Valdeltagare i senaste valet: 72%
Sverige
Huvudstad: Stockholm
Yta km2: 449,964
Befolkning: 9 031 088
Förväntad livslängd (år): 80,63
Barnadödlighet per 1000 födda bebisar: 2.76
Administrativa områden: 21 län
BNP per capita i US dollar (2006): 32 200
Statlig utgift till hälso- och sjukvård (US dollar, 2003): 3 149
Grad av demokrati: Fri
Politiska rättigheter (1-7): 1
Civila friheter (1-7): 1
Grad av demokrati graderas i tre nivåer; fri, delvis fri och helt fri.Politiska rättigheter och civila friheter graderas från 1, som indikerar en hög nivå av frihet till 7, som indikerar lägsta nivå av frihet.
Fördelning av partier i den Svenska riksdagen:
Socialdemokraterna (SD) 130, Moderaterna (M) 97, Centerpartiet (C) 29, Folkpartiet (FP) 28, Kristendemokraterna (KD) 24, Vänsterpartiet (VP) 22, Miljöpartiet (MP) 19
Majoritetsparti: Alliansen (M, C, FP och KD)- Liberal konservativ
Valdeltagare i senaste valet: 82 %
Tanzania
Huvudstad: Dodoma
Yta km2: 945,087
Befolkning: 39 384 223
Förväntad livslängd (år): 50,71
Barnadödlighet per 1000 födda bebisar: 71.69
Administrativa områden: 26 regioner
BNP per capita i US dollar (2006): 800
Statlig utgift till hälso- och sjukvård (US dollar, 2003): 12
Grad av demokrati: Delvis fri
Politiska rättigheter (1-7): 4
Civila friheter (1-7): 3
Grad av demokrati graderas i tre nivåer; fri, delvis fri och helt fri.Politiska rättigheter och civila friheter graderas från 1, som indikerar en hög nivå av frihet till 7, som indikerar lägsta nivå av frihet.
Fördelning av partier i den Tanzaniska riksdagen:
Revolutionära statspartiet (CCM) 206, Förenade medborgarrörelsen (CUF) 19, Demokrati- och framstegspartiet (CHADEMA) 5, andra 2
Majoritetsparti: CCM-Afrikansk socialism
Valdeltagare i senaste valet: 72%
Sverige
Huvudstad: Stockholm
Yta km2: 449,964
Befolkning: 9 031 088
Förväntad livslängd (år): 80,63
Barnadödlighet per 1000 födda bebisar: 2.76
Administrativa områden: 21 län
BNP per capita i US dollar (2006): 32 200
Statlig utgift till hälso- och sjukvård (US dollar, 2003): 3 149
Grad av demokrati: Fri
Politiska rättigheter (1-7): 1
Civila friheter (1-7): 1
Grad av demokrati graderas i tre nivåer; fri, delvis fri och helt fri.Politiska rättigheter och civila friheter graderas från 1, som indikerar en hög nivå av frihet till 7, som indikerar lägsta nivå av frihet.
Fördelning av partier i den Svenska riksdagen:
Socialdemokraterna (SD) 130, Moderaterna (M) 97, Centerpartiet (C) 29, Folkpartiet (FP) 28, Kristendemokraterna (KD) 24, Vänsterpartiet (VP) 22, Miljöpartiet (MP) 19
Majoritetsparti: Alliansen (M, C, FP och KD)- Liberal konservativ
Valdeltagare i senaste valet: 82 %
torsdag, november 01, 2007
Stanna upp och begrunda...
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
eller hoppa högst
eller vilja mest
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas
Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och att ta del av den
att falla till botten
att slå sig hårt
och att alltid komma igen
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och att alltid kämpa
för att nå dit
Marie Fredriksson
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
eller hoppa högst
eller vilja mest
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas
Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och att ta del av den
att falla till botten
att slå sig hårt
och att alltid komma igen
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och att alltid kämpa
för att nå dit
Marie Fredriksson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
