Vem bestämmer över andras liv?

Filmen Gråta med ett leende baseras på den verkliga historien om den förlamade Ramon som inget hällre vill än att få lämna livet. Han lämnar in en ansökan till staten om att få aktiv dödshjälp. Den spanska staten avslog hans ansökan om att få dö, eftersom aktiv dödshjälp anses vara likställt med mord. Inte heller i Sverige är det tillåtet att assistera någon till döden. Frågan har debatterats gång på gång men alltid med samma resultat; vem skall avgöra vem som skall få aktiv dödshjälp och vem skall assistera den som vill dö?

I filmen förkunnade Ramon att livet var en rättighet och inte en skyldighet. Följaktligen borde individen även ha rätt att få bestämma när livet skall sluta. Men är livet verkligen en rättighet, när vi ständigt kantas med skyldigheter? Staten kräver att vi skall arbeta och betala skatt, vi har skyldighet att följa lagar och regleringar, allt som oftast krävs det att folk är sociala och utåtriktade ”för annars är en ju lite knäpp”, och vi har skyldighet att skapa och producera något av våra liv. Vad händer om man inte kan, eller för den delen inte vill ställa upp på livets skyldigheter och tacka nej till livet? Döden är en het potatis i vårt samhälle där livet alltid skall vara det självklara. Om döden var ett lika öppet diskussionsämne som livet, skulle vår existens aldrig behöva vara ett val utan något som är självklart och inget en räds.