Sista veckan i november och solen skiner som aldrig förr. Här uppgår temperaturen till 30-35 grader om dagarna, himlen är mer ofta än sällan klarblå. Trots det kan det ibland kännas som om tunga måln fyller himlen. Denna vecka har jag befunnit mig på barnavdelningen. I de tre stora salarna ryms över 50 barn. Tillsammans med sin släkting delar de på en säng. De vanligaste diagnoserna på avdelningen är undernäring, malaria, benbrott och bränskador. Många av barnen som lider av undernäring, lider även av HIV/AIDS. Benbrotten uppstår under våghalsiga cykelturer, åkandes på stången eller pakethållaren, nedför branta backar på ojämna sandvägar. Bränskadorna är ofta orsakade av lek runt kökselden.
En eftermiddag såg jag att ett 1 år gammalt barn som vägde 5 kg låg och flämtade på en säng. Hon var slö och orkeslös och huden rynkade sig som det brukar hos ett uttorkat barn. När jag några timmar senare återvände till sängen fann jag bara en hög av filtar. Jag lyfte på filtarna och fann flickan liggandes med ögonen lätt på glänt. Andningen hade upphört och efter att trevande sökt finna pulsen konstaterade jag att hon dött. På dödscertifikatet skrevs det in att hon dött av undernäring men ingenstans syntes att hon även lidit av AIDS.
På lördag, den 1 december, är det World AIDS day. Då hoppas jag att de över 40 miljoner människorna världen över som är smittade av HIV viruset uppmärksammas. Här i Ilembula kommer vi att anordna Kids Club, dit är alla föräldralösa HIV-smittade barnen välkomna för att leka och roa sig under några timmar.
torsdag, november 29, 2007
tisdag, november 27, 2007
Jogging in Africa
En del mornar, innan värmen har slagit till, har jag dragit på mig löparskorna och joggat ut på vägarna. De flesta gånger har jag Mergaretas hund Elsa med mig. Här i Tanzania är merparten av befolkning väldigt rädda för hundar och tar långa omvägar när de ser att jag kommer. Elsa är en snäll hund men oerhört olydig och tycker om att jaga allt, men inte människor, vilket betyder att vi ständigt har en kamp om vilket håll vi ska gå.
Till många jag möter utbrister jag i ett flåsigt ”Kamoene”, vilket betyder hej. De svarar glatt medan de kastar en förunderlig blick på mig. När jag väl passerat hör jag några tanzaniska ord utbytas och en hel del skratt. Jag kan förstå dem, för vem i deras sinnens full bruk är ute och springer när dagen innehåller hämtning av ved och vatten med ibland flera kilometers promenad tur, plöjning av marken, vallning av korna, matlagning och en och annat barn att springa efter. Att på svenska säga, jag tränar inför Lidingöloppet som jag skall springa tillsammans med min pappa, hjälper föga. Istället får jag nöja mig med att vara byns pajas och ett ämne som förgyller människornas dag, för ett gott skratt förlänger livet, vilket är något som verkligen behövs här.
Till många jag möter utbrister jag i ett flåsigt ”Kamoene”, vilket betyder hej. De svarar glatt medan de kastar en förunderlig blick på mig. När jag väl passerat hör jag några tanzaniska ord utbytas och en hel del skratt. Jag kan förstå dem, för vem i deras sinnens full bruk är ute och springer när dagen innehåller hämtning av ved och vatten med ibland flera kilometers promenad tur, plöjning av marken, vallning av korna, matlagning och en och annat barn att springa efter. Att på svenska säga, jag tränar inför Lidingöloppet som jag skall springa tillsammans med min pappa, hjälper föga. Istället får jag nöja mig med att vara byns pajas och ett ämne som förgyller människornas dag, för ett gott skratt förlänger livet, vilket är något som verkligen behövs här.
onsdag, november 21, 2007
Liv och död
En mager kropp, blanka ögon, hävande bröstkorg och kalla lemmar. De sista tunga andetagen räknar ner tiden. Döden lyser i ögonen, med vädjan och en aning ro. Vi är hjälplösa mot sjukdommarna men kan hjälpa människan. De sista timmarna är henne värdiga.
Morgonen efter är sängen tom, hon klarade inte natten. Livet fortsätter för alla andra i vanlig strävan att klara dagen. Vattnet är slut och varje dag är en kamp för många att få till det mest nödvändiga. Alla hoppas, och de flesta ber till gud, om att regnet snart skall komma. Trots knappa medel är alla väldigt gästvänliga och delar av vad de har.
Vid lunchtid en dag, hörde jag förtvivlade skrik, eller snarare vrål som ekade mellan husen. När jag återvände till sjukhuset efter min rast berättade sjuksköterskan att kvinnan som skulle komma till vår avdelning hade avlidit under förlossningen för bara en kort stund sedan. Vrålen som jag nylig hört fick en helt annan innebörd.
Morgonen efter är sängen tom, hon klarade inte natten. Livet fortsätter för alla andra i vanlig strävan att klara dagen. Vattnet är slut och varje dag är en kamp för många att få till det mest nödvändiga. Alla hoppas, och de flesta ber till gud, om att regnet snart skall komma. Trots knappa medel är alla väldigt gästvänliga och delar av vad de har.
Vid lunchtid en dag, hörde jag förtvivlade skrik, eller snarare vrål som ekade mellan husen. När jag återvände till sjukhuset efter min rast berättade sjuksköterskan att kvinnan som skulle komma till vår avdelning hade avlidit under förlossningen för bara en kort stund sedan. Vrålen som jag nylig hört fick en helt annan innebörd.
söndag, november 18, 2007
I Tanzania smäktar jag utan internet och gym
Jag har anlänt Ilembula, en by med 1000 invånare som ligger på 1500 möh mellan städerna Iringa och Mbeya. Bussresan gick i 140 och tog 8 timmar, och på en liten TV visades filmen ”Gudarna måste vara tokiga”. Jag satt bredvid en väldigt trevlig herre som bjöd på cashewnötter och guidade mig längs vägen. Var än vi stannade till eller saktade av med bussen rusade försäljare fram med allt möjligt och tittade uppgivet in genom fönstret. Margareta mötte upp mig vid bussen och visade mig till hennes vackra hem
Mitt i byn Ilembula ligger sjukhuset till lika vårdcentralen som har ett upptagningsområde på flera mil. Redan på söndagen tog vi på oss arbetskläderna och gick de 100 metrarna till sjukhuset. Sjukhuset har allt men ändå inget. Det finns avdelningar för opererade, patienter med medicinska åkommor, barn, patienter som kräver intensivvård, där utöver finns akut, rönken, kvinnoklinik, operation, ögonläkare och förlossning. Sängarna är ibland fallfärdiga, utrustning knapphändig och många är svårt sjuka, men situationen är långt ifrån hopplös. Det finns mycket värme och ömhet mellan människorna trots hårda röster och orörliga ansikten.
Mina första dagar på sjukhuset har jag spenderat främst på mödravårdcentralen, eller RCHC som det kallas här. Hit kommer gravida kvinnor för att mätas, vägas och klämmas på. Även mammor, och ibland även pappor kommer dit med sina sjuka barn eller för den återkommande vägningen och vaccineringen. Jag kastades direkt in i hetluften och fick klämma och lyssna på fostren som skämpar i mammans mage. Det är oerhört fantastiskt att höra det lilla hjärtat ticka snabbt där i djupet. Idag har jag ensamt tagit emot alla mammor med sina barn. Med några stapplade ord på swahili och många gester har jag kommunicerat med mina patienter. Det var många gånger frustrerande att inte kunna uttrycka och säga det man vill till barnet och dess mamma men gav även rum för en hel del skratt. Det är tur att kroppsspråk är, till största del, internationellt.
På en skumpande väg, i regnskadad terräng, har vi under några dagar rest ut till byar mitt ute i ingenstans för att vaccinera barn och dela ut mediciner till behövande. I en av byarna blev vi inbjuden till en måltid. Väl vid bordet i den mörka lerhyddan serverade oss kvinnorna ris, böngryta och mangold innan de nigande försvann ut genom dörren. Vid dagen slut kunde jag lätt konstatera att här behövs inga gym, en resa med bil ut på lands byggden är som att sitta på an vibrerande power plate under en längre tid.
Lördagen började tidigt, innan solen hunnit gå upp. Jag och en finsk tjej som heter Anna följde med en av sjuksköterskorna från sjukhuset, Justine, hem till hennes by mitt ute i ingenstans. Hon är masai och hennes familj lever av boskapsskötsel. Det var fantastiskt att få möjligheten att leva livet som masai, om än för endast ett dygn. På kvällen var jag väldigt trött och gick tidigt till rummet där vi skulle sova. Från det allmänna rummet hörde jag stilla ord och en massa skratt. Det gick inte att undgå den glädje de delade av att sitta samlade tillsammans. Justine har bjudit mig åter i slutet av december då regnperioden börjar mattas av och allt är grönt och fint.
Mitt i byn Ilembula ligger sjukhuset till lika vårdcentralen som har ett upptagningsområde på flera mil. Redan på söndagen tog vi på oss arbetskläderna och gick de 100 metrarna till sjukhuset. Sjukhuset har allt men ändå inget. Det finns avdelningar för opererade, patienter med medicinska åkommor, barn, patienter som kräver intensivvård, där utöver finns akut, rönken, kvinnoklinik, operation, ögonläkare och förlossning. Sängarna är ibland fallfärdiga, utrustning knapphändig och många är svårt sjuka, men situationen är långt ifrån hopplös. Det finns mycket värme och ömhet mellan människorna trots hårda röster och orörliga ansikten.
Mina första dagar på sjukhuset har jag spenderat främst på mödravårdcentralen, eller RCHC som det kallas här. Hit kommer gravida kvinnor för att mätas, vägas och klämmas på. Även mammor, och ibland även pappor kommer dit med sina sjuka barn eller för den återkommande vägningen och vaccineringen. Jag kastades direkt in i hetluften och fick klämma och lyssna på fostren som skämpar i mammans mage. Det är oerhört fantastiskt att höra det lilla hjärtat ticka snabbt där i djupet. Idag har jag ensamt tagit emot alla mammor med sina barn. Med några stapplade ord på swahili och många gester har jag kommunicerat med mina patienter. Det var många gånger frustrerande att inte kunna uttrycka och säga det man vill till barnet och dess mamma men gav även rum för en hel del skratt. Det är tur att kroppsspråk är, till största del, internationellt.
På en skumpande väg, i regnskadad terräng, har vi under några dagar rest ut till byar mitt ute i ingenstans för att vaccinera barn och dela ut mediciner till behövande. I en av byarna blev vi inbjuden till en måltid. Väl vid bordet i den mörka lerhyddan serverade oss kvinnorna ris, böngryta och mangold innan de nigande försvann ut genom dörren. Vid dagen slut kunde jag lätt konstatera att här behövs inga gym, en resa med bil ut på lands byggden är som att sitta på an vibrerande power plate under en längre tid.
Lördagen började tidigt, innan solen hunnit gå upp. Jag och en finsk tjej som heter Anna följde med en av sjuksköterskorna från sjukhuset, Justine, hem till hennes by mitt ute i ingenstans. Hon är masai och hennes familj lever av boskapsskötsel. Det var fantastiskt att få möjligheten att leva livet som masai, om än för endast ett dygn. På kvällen var jag väldigt trött och gick tidigt till rummet där vi skulle sova. Från det allmänna rummet hörde jag stilla ord och en massa skratt. Det gick inte att undgå den glädje de delade av att sitta samlade tillsammans. Justine har bjudit mig åter i slutet av december då regnperioden börjar mattas av och allt är grönt och fint.
fredag, november 09, 2007
Mc Donalds och Svett
Svetten rinner ner for alla kroppsdelar men det ar anda behagligt ute. For ungefar tva timmar sedan blev jag upphamtad vid flygplatsen i Dar es Salaam och sitter nu pa ett katolskt gesthouse och vantar in resan till Ilembula i morgon bitti 6.30. Jag var ut pa en promenad och motes av en tandlos kvinna som skrek och kastade stennar pa, vad jag tror var, hennes pojkvan medan sonen stod brevid och tittade pa. Nagra steg senare traffade jag pa nagra killar som tyckte att de skulle fa folja med mig till Ilembula. Jag tackade vanligt men bestamt nej.
Jag hade ingen drom start pa resan igar. Nar jag anlande pa Arlanda var mitt flygplan installt. Efter manga minuter i ko fick jag veta att det berodde pa de beromda Dashplanen och att jag skulle fa aka med ett annat flyg en timme senare. Fosta stopp blev Osterike och Wien, darefter Doha i Qatar. Pa planet till Doha satt jag bredvid en ryss som inte kunde engelska och som bestamde sig for att ga pa toaletten nar planet stod pa stratbanan. Pa andra sidan om mig satt en japan med tva mobiltelefoner sm han satte pa sa fort vi kom upp i luften. Flygplatsen i Doha lag mitt inne i staden och fran fonster skymtade Pizza Hut och Mc Donald, jippi vad exotiskt tankte jag.
Nu ska jag satt mig i skuggan och lasa 1984, for att sedan avnjuta min forsta maltid har i Tanzania. Det blir en tidig kvall eftersom jag maste upp 5.20 imorgon. Det blir sju timmar skumpandes pa en buss.
Jag hade ingen drom start pa resan igar. Nar jag anlande pa Arlanda var mitt flygplan installt. Efter manga minuter i ko fick jag veta att det berodde pa de beromda Dashplanen och att jag skulle fa aka med ett annat flyg en timme senare. Fosta stopp blev Osterike och Wien, darefter Doha i Qatar. Pa planet till Doha satt jag bredvid en ryss som inte kunde engelska och som bestamde sig for att ga pa toaletten nar planet stod pa stratbanan. Pa andra sidan om mig satt en japan med tva mobiltelefoner sm han satte pa sa fort vi kom upp i luften. Flygplatsen i Doha lag mitt inne i staden och fran fonster skymtade Pizza Hut och Mc Donald, jippi vad exotiskt tankte jag.
Nu ska jag satt mig i skuggan och lasa 1984, for att sedan avnjuta min forsta maltid har i Tanzania. Det blir en tidig kvall eftersom jag maste upp 5.20 imorgon. Det blir sju timmar skumpandes pa en buss.
måndag, november 05, 2007
Sverige VS Tanzania
Med anledning av min kommande avresa till Tanzania förvandlas min debattblogg till en reseblogg där jag delar med mig av mina erfarenheter och äventyr. För att ni skall bli varma i kläderna och få en bra blick av läget i Tanzania har jag sammanställt intressant information. Siffrorna talar om att det finns stora skillnader i levnadsstandard, tillgång till sjukvård, antalet fattiga och framförallt i barnadödligheten. Under de närmaste veckorna kommer jag att berätta vad jag ser och känner inför mötet med människorna och kulturen, det blir ett äventyr.
Tanzania
Huvudstad: Dodoma
Yta km2: 945,087
Befolkning: 39 384 223
Förväntad livslängd (år): 50,71
Barnadödlighet per 1000 födda bebisar: 71.69
Administrativa områden: 26 regioner
BNP per capita i US dollar (2006): 800
Statlig utgift till hälso- och sjukvård (US dollar, 2003): 12
Grad av demokrati: Delvis fri
Politiska rättigheter (1-7): 4
Civila friheter (1-7): 3
Grad av demokrati graderas i tre nivåer; fri, delvis fri och helt fri.Politiska rättigheter och civila friheter graderas från 1, som indikerar en hög nivå av frihet till 7, som indikerar lägsta nivå av frihet.
Fördelning av partier i den Tanzaniska riksdagen:
Revolutionära statspartiet (CCM) 206, Förenade medborgarrörelsen (CUF) 19, Demokrati- och framstegspartiet (CHADEMA) 5, andra 2
Majoritetsparti: CCM-Afrikansk socialism
Valdeltagare i senaste valet: 72%
Sverige
Huvudstad: Stockholm
Yta km2: 449,964
Befolkning: 9 031 088
Förväntad livslängd (år): 80,63
Barnadödlighet per 1000 födda bebisar: 2.76
Administrativa områden: 21 län
BNP per capita i US dollar (2006): 32 200
Statlig utgift till hälso- och sjukvård (US dollar, 2003): 3 149
Grad av demokrati: Fri
Politiska rättigheter (1-7): 1
Civila friheter (1-7): 1
Grad av demokrati graderas i tre nivåer; fri, delvis fri och helt fri.Politiska rättigheter och civila friheter graderas från 1, som indikerar en hög nivå av frihet till 7, som indikerar lägsta nivå av frihet.
Fördelning av partier i den Svenska riksdagen:
Socialdemokraterna (SD) 130, Moderaterna (M) 97, Centerpartiet (C) 29, Folkpartiet (FP) 28, Kristendemokraterna (KD) 24, Vänsterpartiet (VP) 22, Miljöpartiet (MP) 19
Majoritetsparti: Alliansen (M, C, FP och KD)- Liberal konservativ
Valdeltagare i senaste valet: 82 %
Tanzania
Huvudstad: Dodoma
Yta km2: 945,087
Befolkning: 39 384 223
Förväntad livslängd (år): 50,71
Barnadödlighet per 1000 födda bebisar: 71.69
Administrativa områden: 26 regioner
BNP per capita i US dollar (2006): 800
Statlig utgift till hälso- och sjukvård (US dollar, 2003): 12
Grad av demokrati: Delvis fri
Politiska rättigheter (1-7): 4
Civila friheter (1-7): 3
Grad av demokrati graderas i tre nivåer; fri, delvis fri och helt fri.Politiska rättigheter och civila friheter graderas från 1, som indikerar en hög nivå av frihet till 7, som indikerar lägsta nivå av frihet.
Fördelning av partier i den Tanzaniska riksdagen:
Revolutionära statspartiet (CCM) 206, Förenade medborgarrörelsen (CUF) 19, Demokrati- och framstegspartiet (CHADEMA) 5, andra 2
Majoritetsparti: CCM-Afrikansk socialism
Valdeltagare i senaste valet: 72%
Sverige
Huvudstad: Stockholm
Yta km2: 449,964
Befolkning: 9 031 088
Förväntad livslängd (år): 80,63
Barnadödlighet per 1000 födda bebisar: 2.76
Administrativa områden: 21 län
BNP per capita i US dollar (2006): 32 200
Statlig utgift till hälso- och sjukvård (US dollar, 2003): 3 149
Grad av demokrati: Fri
Politiska rättigheter (1-7): 1
Civila friheter (1-7): 1
Grad av demokrati graderas i tre nivåer; fri, delvis fri och helt fri.Politiska rättigheter och civila friheter graderas från 1, som indikerar en hög nivå av frihet till 7, som indikerar lägsta nivå av frihet.
Fördelning av partier i den Svenska riksdagen:
Socialdemokraterna (SD) 130, Moderaterna (M) 97, Centerpartiet (C) 29, Folkpartiet (FP) 28, Kristendemokraterna (KD) 24, Vänsterpartiet (VP) 22, Miljöpartiet (MP) 19
Majoritetsparti: Alliansen (M, C, FP och KD)- Liberal konservativ
Valdeltagare i senaste valet: 82 %
torsdag, november 01, 2007
Stanna upp och begrunda...
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
eller hoppa högst
eller vilja mest
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas
Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och att ta del av den
att falla till botten
att slå sig hårt
och att alltid komma igen
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och att alltid kämpa
för att nå dit
Marie Fredriksson
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
eller hoppa högst
eller vilja mest
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas
Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och att ta del av den
att falla till botten
att slå sig hårt
och att alltid komma igen
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och att alltid kämpa
för att nå dit
Marie Fredriksson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
