En del mornar, innan värmen har slagit till, har jag dragit på mig löparskorna och joggat ut på vägarna. De flesta gånger har jag Mergaretas hund Elsa med mig. Här i Tanzania är merparten av befolkning väldigt rädda för hundar och tar långa omvägar när de ser att jag kommer. Elsa är en snäll hund men oerhört olydig och tycker om att jaga allt, men inte människor, vilket betyder att vi ständigt har en kamp om vilket håll vi ska gå.
Till många jag möter utbrister jag i ett flåsigt ”Kamoene”, vilket betyder hej. De svarar glatt medan de kastar en förunderlig blick på mig. När jag väl passerat hör jag några tanzaniska ord utbytas och en hel del skratt. Jag kan förstå dem, för vem i deras sinnens full bruk är ute och springer när dagen innehåller hämtning av ved och vatten med ibland flera kilometers promenad tur, plöjning av marken, vallning av korna, matlagning och en och annat barn att springa efter. Att på svenska säga, jag tränar inför Lidingöloppet som jag skall springa tillsammans med min pappa, hjälper föga. Istället får jag nöja mig med att vara byns pajas och ett ämne som förgyller människornas dag, för ett gott skratt förlänger livet, vilket är något som verkligen behövs här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du får införa nya seder där du är. Att springa kanske inte är så främmande men att springa med en hund i koppel måste vara en syn för ögonen. Träna inte för mycket på hög höjd tänk på att din gamle far inte hänger med. CB
Skicka en kommentar