En mager kropp, blanka ögon, hävande bröstkorg och kalla lemmar. De sista tunga andetagen räknar ner tiden. Döden lyser i ögonen, med vädjan och en aning ro. Vi är hjälplösa mot sjukdommarna men kan hjälpa människan. De sista timmarna är henne värdiga.
Morgonen efter är sängen tom, hon klarade inte natten. Livet fortsätter för alla andra i vanlig strävan att klara dagen. Vattnet är slut och varje dag är en kamp för många att få till det mest nödvändiga. Alla hoppas, och de flesta ber till gud, om att regnet snart skall komma. Trots knappa medel är alla väldigt gästvänliga och delar av vad de har.
Vid lunchtid en dag, hörde jag förtvivlade skrik, eller snarare vrål som ekade mellan husen. När jag återvände till sjukhuset efter min rast berättade sjuksköterskan att kvinnan som skulle komma till vår avdelning hade avlidit under förlossningen för bara en kort stund sedan. Vrålen som jag nylig hört fick en helt annan innebörd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är verkligen en annan värld där borta!
Skicka en kommentar