I leijonets borg

Lars Leijonborg har äntligen tagit sitt förnuft till fånga och klivit av posten som partiledare. Det var med en gnutta medlidande jag såg en skärrad man avtacka sig sin post, jag undrar hur det känns att vara offentligt illa omtyckt. Märk väl, bara en gnutta medlidande, för det tog en så lång tid innan Leijonet hade morrat fram sina ord att jag ledsnat och bytt kanal. Det går fortare att läsa det han vill föra fram, och det säger jag som dyslektiker.

Det är dock inte för sävligheten som Leijonborg kliver av posten utan på grund av påtryckningar från framförallt sina egna och media. Efter tio år på posten, utan att egentligen vara en framträdande ledare, har han nu gjort sitt och misstagen från både hans och partiets sida målas ut i löpsedlarna. Han framstår ofta som det svarta fåret i alliansen, som uttalar sig plumpt och driver frågor som får de andra partierna att skämmas.

Nu börjar det intressanta, nämligen att utse en ny partiledare för folkpartiet. Frågan är om de kommer att gå sossarnas väg och följa modet genom att tvinga igenom en kvinna på platsen eller fortsätta gå sin egen väg. Med tanke på att deras folkliga stöd sjunker, med undantag från några få eldsjälar, så borde de följa modet. En lagom kvinna som är lagom socialliberal och lagom folkkär samt har lagom många svenska gener, och det stavas inte Jan Björklund.