Pisk eller morötter

Pressmeddelandena haglar från utbildningsdepartementet. Härom dagen klargjordes att kårobligatoriet ska försvinna och igår skrev SvD och DN att studiestödet ska betalas ut i max fyra år. Målet är att öka genomströmningen på högskolan, med andra ord piska studenterna att öka studietakten och minska deras möjligheter att ändra utbildningsinriktning eller läsa fristående kurser. Efter fyra år har en möjlighet att ansöka om två ytterligare år, med kravet att tre år ska vara avklarade. Det innebär även att studenter som av sociala eller personliga själv har halkat efter i studierna kommer stå utan bidrag.

Regeringen och den studiesociala kommittén har rätt när de lyfter problemet med den lervällingsliknande genomströmningen av svenska studenter. Sverige har världens äldsta studenter (vilket i sig inte behöver vara negativt, livserfarenhet är inget att förringa), hela fyra av fem studenter tar en kandidatexamen först efter sju års studier, och 85 % av kvinnorna och 75 % av männen som inleder studier tar examen. Men regeringen har fel om de tror att de genom att ytterligare öka pressen på studenterna kan få dem att bli klara snabbare. Det är vetenskapligt bekräftat att studenter är utsatt för höga nivåer av stress. Studier har visat att studenter går back 1000 kronor varje månad och många studenter har svårt att klara levnadskostnaderna på CSN-bidraget och tvingas till arbete vid sidan av studierna, vilka i sin tur påverkas negativt. Nyhetsmorgon gjorde mig uppmärksam på att studiemedlet föreslås höjas 500 kronor, den 1 juli 2010, och det är ju i alla fall ett litet steg på vägen till effektivare studier.

Vad regeringen måste besluta sig om är huruvida Sverige ska konkurrera på världsmarknaden med en högt välutbildad tjänstemannasektor eller om vi ska erbjuda okvalificerade, halvutbildade och sönderstressade has-beens. Det beslutet är sedan avgörande för hur utbildningspolitiken skall föras och hittills tyder besluten på det senare alternativet.