Prioritera människan!

För några år sedan väcktes jag mitt i natten av ett telefonsamtal. Min kära morfar hade drabbats av en hjärnblödning och låg på sjukhuset. Jag satt vid hans sida medan han tog sina sista andetag. Mitt i sorgen kände jag ändå lättad. Under många år hade morfar lidit av reumatism och det började bli ohållbart för honom att bo hemma och hans död innebar att han inte skulle tvingas flytta till ett ålderdoms- eller sjukhem.

Ålderdomshemmet är slutet, och då menar jag inte sista anhalten i livet. Boenden på ålderdoms- och sjukhem tvingas leva i mönster många gånger långt ifrån deras egna, maten är smaklös och tråkig och promenader utomhus ser ytterst sällan. Personalen säger ofta att det är tid och resurs brist som ligger bakom. Men vad det handlar om är prioritering, om fika rasterna blev kortare och skvallren mindre skulle många av de boende hinna ut i alla fall någon gång i månaden. Och om de boenden betraktades som individer och inte just boenden skulle prioritering bli lättare.

Många äldre får tiotals mediciner, och sen ytterligare ett tiotal för att häva biverkningarna på de första läkemedlen. Oroliga själar medicineras till lugn, för ingen har tid eller ork att ta hand om dem. Andra blir sjuka av sina mediciner, blir yra och faller, får smärtor eller kräks. SVT:s Uppdrag granskning jämför de äldre med djuren och menar på att vi behandla våra äldre sämre. Ingen skällande hund skulle någonsin få medicineras till lugn, likt vi gör med Alzheimers patienter eller dementa.

Jag hoppas ingen tvingas bo och leva på ett ålderdoms- eller sjukhem och varje dag tackar jag gudarna att min morfar han dö innan han blev hospitaliserad. Och varje dag önskar jag att min mormor och farmor, som fortfarande bor hemma och mår relativt bra, få slippa det.