Våld

Jag träffade en gång en barnsoldat från Somalia. Nu är han stor, eller, större i alla fall, strax över tjugo fyllda. Han vaknar på morgonen men bilder av blodiga kroppar blinkandes framför ögonen och en oerhörd suktan efter tröst. Tröst köper han lätt på plattan i Stockholm, i skiftande styrka och mängd beroende på minnenas omfattning och kraft. På dagarna driver han omkring, rastlös i kroppen. Han behöver pengar till att köpa tröst. En vän utan namn föreslår att de ska råna en kiosk på något torg och idén låter lockande. Han skulle få pengar till att köpa tröst i flera dagar framåt. Vännen hade två pistoler, inte sådana av plast från Butriks, utan riktiga, tunga, kalla och svarta pistoler. Han fick en och siktade mot en soptunna lite längre bort. Den var mycket lättare än automatgevären han hade som liten, lättare att sikta med men svårare att avfyra, det kom bara ett skott åt gången. De tog bilen till torget på andra sidan stan, på vägen hämtade de upp en vän till vännen som blev chaufför. Musiken dunkade i högtalarna.

Kiosken är ganska stor, nästan som en liten butik. Den har en avdelning med video- och dvd-filmer, bara gamla dåliga, och en del för spel. Han hade varit där en gång förut så han viste. De hade beslutat sig för att ha mössor för ansiktet, så som dom brukar ha på film. Mössor hade han aldrig som barn, då var allas ansikten synliga. Han var stark, han var häftig, han ägde hela världen. Vännen och han drog ner mössorna, stoppade pistolen i byxlinning, det hade han också sett att de gör på film, och hoppade ur bilen. Chauffören satt kvar, med bilen igång och musiken på dunk. Det var sent och ganska mörkt, de syntes mindre då. I butiken fanns ägaren, en snygg brud med tuttar och stora ögon, en tant med käpp och en mamma med tom barnvagn. De gick fram till kassan, drog sina pistoler, samtidigt, precis som under drillen och berättade sitt ärende. Vännen vände sig om och sa till tanten, bruden och mamman att ta det lugnt, ingen kommer att skadas. Ägaren öppnade kassan och tog fram en påses som han började fylla. Hela dagskassan, det var mycket pengar, det var ju lördag. Skulle nog bli tröst för två minst veckor. Ett bang hördes, eller var det ett skott, han viste inte riktigt. För säkerhetsskull vände han sig om och avfyrade, tre skott, bang, bang, bang, ett halvt varv till och bang. Alla var döda, till och med bruden med tuttarna. Med ett lätt axelryck tog han påsen, vände sig till vännen, och gick sen stilla ut för att sätta sig i bilen. Nu var det bråttom, de måste bort från kiosken. Han hade tröst i fickan, de räckte till alla tre, de behövde inte stanna på vägen. Då åkte till vännens vän, chaufförens lägenhet. Där fanns inga gardiner men persiennen var neddragen. Han var sugen på glas och chokladsås, kanske lite maränger också. Musiken dunkade i takt med det ökade lugnet i bröstet.

Mörkret kommer och vägarna kryper närmare. Han har inget tröst, det är så dyrt här, svårare att få tag i. Det kliar i fingrarna, i knäna och i huvudet. Ingen ro, hjärtat dunkar. Han går runt, runt i en cirkel på det lilla golvet, fyra timmar till upplåsning. Runt, runt, tre timmar till upplåsning. Framför ögonen blixtrar bilder från förr, barn som skriker, döda människor i högar, gamar och hus i lågor. Han ruskar på sig, en halvtimme till upplåsning, han är tuff, han är stark, his on topp of the world. Upplåsning. Han sträcker på sig, tar fram den grymma blicken, det hårda ansiktet, spänner den muskulösa överkroppen och går lätt haltande och släpande ut i korridoren. En ny dag och ingen kan ta hans stolthet ifrån honom, inte ens de djävla plitarna.