Psycho

Både genom mitt arbete och privat har jag den senaste veckan haft kontakt med psykiatrin. Detta har resulterat i tre scenarion som jag gärna vill dela med mig av. Läs och begrunda!

Scenario 1:
En kvinna jag känner har under en längre tid sjunkit djupare och djupare in i depression. Efter många samtal och envis övertalning från min sida åkte vi tillsammans till akutpsykiatrimottagningen. Väl där tog en skötare emot och hänvisade oss till ett rum. Vi satt ner tillsammans och skötaren började samtala med min vän. När muren äntligen fallit och tårarna rullade ner för kinderna reste sig skötaren och gick ut ur rummet. 20 minuter senare slår han sig ner i stolen med ett ursäkta och plockar upp samtalet där han senast avslutade det, som om inget hade hänt. En stund senare börjar skötaren runda av samtalet och avslutar med att berätta att "patientens skall tas upp på ronden morgonen efter och att hon därefter genom ett telefonsamtal får reda på om psykiatrin kommer att hjälpa henne, annars kan hon ju alltid vända sig till vårdcentralen". Utanför dörrarna rycker hon på axlarna och säger "det var det jag visste, de tycker att jag är dum, de vill inte ha mig här".

Scenario 2:
Efter ett självmordsförsök och en tydlig försämring i måendet skickas jag min patient till psykakuten. Psykiatrikern samtalade med patienten i 20 minuter utan att fråga hur han mådde. På en vårdares uppmaning ställde läkaren tillslut frågan varpå patienten svarade "att han ville somna in". Psykiatrikern skrev ut sömntabletter och skickade hem honom igen.

Scenario 3:
Jag tillkallas för att hjälpa en kvinnlig patient med hög grad av ångest och orolig. Vi samtalar ett tag innan jag går iväg och ringer psykiatrijouren för att få råd. Jag berättar hur min patient mår och frågar vad jag kan göra för att hjälpa henne. Läkaren svarar, utan att tänka efter, ge henne benzodiazepin. Inom kriminalvården är samtliga benzopreparat förbjudna. Det är ett narkotikaklassat preparat som används vid sömnstörningar och är mycket attraktiv bland narkomanerna på plattan. Jag berättar för läkaren att inga benzopreparat finns att tillgå och att jag inte kommer att dela ut det eftersom kriminalvården säger nej. Enligt läkaren var nu hoppet ute för patienten. Om hon inte får benzo fanns det inget vi kunde göra. Efter många om och men hade jag lagt ett förslag som inte förkastades.

Min hypotes att svensk psykiatrivård balanserar på gränsen till avgrunden och att det är patienterna som får lida har förstärktes. I Sveriges morgondrake har vi under de senaste åren fått läsa om mord och förödelse till följd av bristande psykiatrisk vård. Men vad annat kan en vänta om vården förhalas till dess att patienten i fråga är i bristningstillstånd. I brist på vård måste en sargad person hota sig till hjälp.