Rätten till lön

I går vid middagsbordet diskuterades lönesättningar. Jag hävdade att i ett jämställt samhälle skall vissa tjäna mer än andra. Mor brusade upp och menade att alla har rätt till en själig lön och att höga löner bidrar till ett bredare klassamhälle. Invändningen om själig lön argumenterar jag inte emot och tillägger att alla har rätt till en lön som de kan leva på. Däremot anser jag att höginkomsttagare har samma rätt till sin lön som låginkomsttagare och att det inget fel finns i ett klassamhälle. Lönenivåer skall bestämmas utifrån erfarenhet, kunskap, ansvar och kompetens vilka en del har mer av än andra. Jag är emellertid emot fallskärmar, höga bonusbelopp och garantilöner. Ingen människa oavsett hur bra arbetet denne har gjort är värd ett avgångsvederlag på flera miljoner kronor.

Jag tror inte på ”lika lön för lika arbete” eftersom inte någon gör ett ”lika arbete”. Lösningen är individuell lönesättning. Far, som är en flitig arbetare, gör ett betydligt effektivare arbete än många av hans arbetskamrater och har därför rätt till en högre lön. Chefer har ett större ansvar än de anställda, en läkare har längre utbildning än sjuksköterskor och en nyutexaminerad lärare som har rest jorden runt, arbetat i Afrika och studerat ämnen utöver utbildningen har mer erfarenhet än kurskompisarna som började på universitet direkt efter gymnasiet. Mer arbete bör läggas på att finna varje individs ”rätta” lön.

Åter till klassamhället, för vilket jag är för. Jag vill inleda med att klargöra att ingen skall leva i fattigdom och att en själig lön, som mor sa, är var människas rättighet. Men en har ingen rätt att missgynna människor med höga löner. Om alla människor hade samma mängd pengar skulle företagsamheten minska, kapitalinsatserna försvinna och varor försvinna. En marknadsekonomi kräver att det finns differenser i ekonomin. Jag är alltså långtifrån det marxistiska tänkandet och står väldigt nära den socialliberale John Rawls.