Jul med nya rättigheter

Den trettonde december tågade Lucia inte bara in ljus i sin krona utan även med en gåva av mer diger karraktär till alla människor i den amerikanska delstaten New Jersey. Som den fjortonde staten i USA avskaffade New Jersey dödsstraffet, bättre sent än aldrig, som vi säger här i Sverige. Det finns få länder som är så dålig på att ratifiera lagar och regler om de mänskliga rättigheterna som USA. Landet är ett av två i världen som ännu ej har ratifierat barnkonventionen, det andra landet är Somalia som inte har haft en fungerande regering på många år.

De männskliga rättigheterna bör vara högre prioriterat i ett land som USA. Efter att ha träffat en del amerikaner i Tanzania och sett deras arbete går mina tankar till det svenska ordspråket: man ska inte kasta sten när man själv sitter i ett glashus.

Sista biten

I lördags var det dop i byn och vi var välkomna dit. Det var song, dans och många tal. Värdparet bjöd alla gästerna på mat. Stora kastruller bars fram på ett bord i mitten och alla fick ställa sig i kö vid bordet för att serveras. På min tallrik östes det upp ris, kokta bananer, vitkål, en hönsstrupe och lite grisskin med hår kvar, bananerna och vitkålen var utsökta.

Min Tanzaniaresa börja närma sig sitt slut. Av olika anledningar har jag blivit tvungen att lämna Ilembula och Tanzania tidigare än beräktnat. Det är med sorg jag säger hejdå till allt och alla här, men med en stark önskan om att få möjligheten att återkomma i framtiden. Alla upplevelser har etsats sig fast i mitt minne och kommer att stanna mycket länge. Starkaste ögonblicket var då det nyfödda barnet dog i mina armar. Kan man någonsin glömma? Jag vet inte om jag vill.

Första delsträckan på resan börjar söndag den 3:e advent, då Margaretha skjutsar mig, Nanna och Boel till Njombe. Där kommer vi att övernatta till arla tisdag morgon då vi tillsammans med Britt-Sofi, en svensk missionär, kör iväg till staden Iringa. Under några timmar skall Britt-Sofi ha ett möte med kyrkan och vi skall strosa runt i stan. Vi kommer att övernatta någonstansmellan Iringa och Dar es Salaam och anländer på onsdag. Senare samma dag går mitt flyg till Zurich där jag kommer att flanera runt taxfreebutikerna under torsdagen. Sent på torsdag landar jag Arlanda, några timmar senare går bussen upp till Umeå. Klockan 6.10 på fredag morgon står min lillasyster och hälsar mig välkommen till ett betydligt kallare och mörkare Umeå.

Det skall trots sorgen av att lämna Tanzania, bli roligt att träffa och fira jul med min mamma, pappa, mormor och systrar.

2:a advent

Efter att i fyra veckor drömskt skådat de vackra Livingstonebergen från Margarethas altan beslöt vi att ta bilen och köra till andra sidan. Så, tidigt på lördag morgonen, innan solen hunnit fram, packade vi bilen och åkte iväg. Med oss på färden var Boel och Nanna, två läkarstudenter från Göteborg samt två sjuksköterskestudenter som skulle hem under sin skolledighet. Efter två timmars bilresa stannade vi på Stockholm hotell och åt en frukost. Vi svängde av huvudvägen och började klättringen uppför. Landskapet var fantastiskt, banan plantor, majsstänger och tebuskar kantade bergsslutningarna. Mitt på dagen kom vi fram till Matema Beach, som ligger på Malawisjöns nordspets. Himlen var aningens molnig men vi kastade av oss skorna och tog en lång promenad längst vattnet och ett svalkande bad. När solen sänkt sig bakom bergen och blivit svart lystes himlen upp av flertalet blixtrar, skådespelet var magnifikt.

På söndagmorgonen hade regnet upphört och vi tog våra badmattor ner till strandkanten. Himlen var täckt av moln men solen värmde ändå gott. Vi hann med några timmars sol och bad innan vi bjöds på lunch gjord av fisk som fångats under natten. Efter lunchen kom regnet tillbaka, men inget hindrade oss. Margaretha och jag tog parpalyerna under armen och traskade iväg till nästa by. Innan vi hann tillbaka till hotellet öset regnet ned och vi var dyngsura men lyckliga.

På måndagen tog jag en lång simtur längs med stranden. Vattnet var ljummet och stilla men jag lyckades ändå svälja en del och sitter nu med magknip. Eftersom solen vägrade titta fram packade vi bilen och åkte hemmåt ganska tidigt. Trots dåligt väder har helgen varit underbar och upplevelserna många.

Vad är svensk vård?

Här är existerar ingen svensk blyghet, önskar en stirra på någon så gör en det. Om en där till känner för att gapskratta så finns det inget som hindrar det heller. Jag har inte varit här i Tanzania i många veckor men har insett att det inte kan vara så roligt att vara en apa i bur. Detta till trots är hierarkin stark och var och en bör veta sin plats. Vi flertalet tillfällen har jag ifrågasatt den vård som givits av mina kollegor och systrar och de ordinationer läkarna ger och fått svaret ”är du en sjuksköterskestudent, vilket år?”. I ett samtal med läkaren tillika vännen Judith får jag veta att statusen och pengar är oerhört viktigt i vården. En patient med mycket pengar kommer att få den vård som storleken på sedelbunten motsvarar. Tidigare, berättade Judith, så behandlades alla lika och vården var mycket bra på de flesta av sjukhusen men nu är allt annorlunda. Kvaliteten har sjunkit och diskrimineringen har ökat. Under samtalet börjar jag tänka på Sverige, som med den nya regeringen och nya planer på ökad privat vård, är på väg mot Tanzanias vårdkvalitet.

För att lätta våra sinnen tog Margareta och jag en tur till Njombe som ligger ungefär en och enhalv timmes bilresa från Ilembula. Njombe ligger på ett bergsmassiv och utsikten är underbar. Allt är grönt och det finns tallskogar. På vägen åker vi förbi flertaler skimrande teodlingar.

Jag har de senaste två dagarna befunnit mig på det som skall motsvarar Sveriges BB, men likheterna är få. Det finns ett förlossningsrum med sex spiltor. I varje spilta finns en säng och ett litet bord. På sängen ligger för det mesta en kvinna i sin ensamhet, för inga släktingar är tillåtna in i salen. I anslutning till förlossningen finns återhämnings salar och en uppvakningssal för de otalet kvinnor som genomgår ett kjejsarsnitt. Jag var med när en litså en pojke kom till världen, i tanzaniska mått så var han dock en bjässe för här väger de flesta babysarna kring 2500 gram när de födds. En kvinna kom in med ett litet tygstycke i famnen, Hon hade förlöst hemma i 28 veckan, normal längd är 40, och kom till sjukhuset för att få hjälp. Flickan var luden över hela kroppen och var väldigt liten, endast 1250 gram. Vi förde kvinnan till prenatal avdelningen som bestod av en rad sängar. Kvinnan fick lägga sig i en av sängarna med barnet på bröstet. När vi en stund senar skulle titta till barnet och hjälpa till med amningen var andningen väldigt svag och sporadisk och inga hjärt slag hördes. Jag tog barnet i min famn och rusade över till förlossningsalen för att ge den syrgas och hjärt massage. I förlossningssalen finns sjukhusets ända utrustning för att hjälpa de nyfödda med andning, sugning av luftvägar och värme. Efter en stunds kämpan kunde vi konstatera att barnet var dött, kvar på salen låg mamman och väntade.

1:a advent

December månad inleddes med ett stilla regn. Äntligen, gick igenom mina tankar när jag med lätta steg gick upp mot sjukhuset för att arbeta på ICU (intensive care unit). Det var fullt på avdelningen, sex bäddar med väldigt sjuka patienter. Mina tidigare så lätta steg byttes snabbt ut mot raska, arbetsamma sådana. Rätt som det är ropar syster Justina på mig att komma. En man har fått hjärtstillestånd och vi inleder hjärt-lungräddning. En sjuksköterskestudent kommer in och vi ber henne springa efter läkaren, som konstaterar att vi inget mer kan göra, mannen är död.

Första advent anlände utan en tillstymmelse till snö. Ulla, en svensk barnmorska som är bofast här i Ilembula, bjöd på lussekatter och pepparkakor. Vid tvåtiden kom 24 barn med anhöriga hem till Margareta. Det var dags för Kids Club och vi hade spenderat flera timmar med att förbereda festligheterna. Barnen samlades på altanen och de anhöriga fick slå sig ner under det blommande tempelträdet. Vi ritade, lekte och spelade fotboll innan det var dags för saft och bullar. Vi blåste upp ballonger och gav alla barnen innan de gick hem med stora leende på läpparna. Det var en underbar dag.