Vad är svensk vård?

Här är existerar ingen svensk blyghet, önskar en stirra på någon så gör en det. Om en där till känner för att gapskratta så finns det inget som hindrar det heller. Jag har inte varit här i Tanzania i många veckor men har insett att det inte kan vara så roligt att vara en apa i bur. Detta till trots är hierarkin stark och var och en bör veta sin plats. Vi flertalet tillfällen har jag ifrågasatt den vård som givits av mina kollegor och systrar och de ordinationer läkarna ger och fått svaret ”är du en sjuksköterskestudent, vilket år?”. I ett samtal med läkaren tillika vännen Judith får jag veta att statusen och pengar är oerhört viktigt i vården. En patient med mycket pengar kommer att få den vård som storleken på sedelbunten motsvarar. Tidigare, berättade Judith, så behandlades alla lika och vården var mycket bra på de flesta av sjukhusen men nu är allt annorlunda. Kvaliteten har sjunkit och diskrimineringen har ökat. Under samtalet börjar jag tänka på Sverige, som med den nya regeringen och nya planer på ökad privat vård, är på väg mot Tanzanias vårdkvalitet.

För att lätta våra sinnen tog Margareta och jag en tur till Njombe som ligger ungefär en och enhalv timmes bilresa från Ilembula. Njombe ligger på ett bergsmassiv och utsikten är underbar. Allt är grönt och det finns tallskogar. På vägen åker vi förbi flertaler skimrande teodlingar.

Jag har de senaste två dagarna befunnit mig på det som skall motsvarar Sveriges BB, men likheterna är få. Det finns ett förlossningsrum med sex spiltor. I varje spilta finns en säng och ett litet bord. På sängen ligger för det mesta en kvinna i sin ensamhet, för inga släktingar är tillåtna in i salen. I anslutning till förlossningen finns återhämnings salar och en uppvakningssal för de otalet kvinnor som genomgår ett kjejsarsnitt. Jag var med när en litså en pojke kom till världen, i tanzaniska mått så var han dock en bjässe för här väger de flesta babysarna kring 2500 gram när de födds. En kvinna kom in med ett litet tygstycke i famnen, Hon hade förlöst hemma i 28 veckan, normal längd är 40, och kom till sjukhuset för att få hjälp. Flickan var luden över hela kroppen och var väldigt liten, endast 1250 gram. Vi förde kvinnan till prenatal avdelningen som bestod av en rad sängar. Kvinnan fick lägga sig i en av sängarna med barnet på bröstet. När vi en stund senar skulle titta till barnet och hjälpa till med amningen var andningen väldigt svag och sporadisk och inga hjärt slag hördes. Jag tog barnet i min famn och rusade över till förlossningsalen för att ge den syrgas och hjärt massage. I förlossningssalen finns sjukhusets ända utrustning för att hjälpa de nyfödda med andning, sugning av luftvägar och värme. Efter en stunds kämpan kunde vi konstatera att barnet var dött, kvar på salen låg mamman och väntade.