Pressmeddelandena haglar från utbildningsdepartementet. Härom dagen klargjordes att kårobligatoriet ska försvinna och igår skrev SvD och DN att studiestödet ska betalas ut i max fyra år. Målet är att öka genomströmningen på högskolan, med andra ord piska studenterna att öka studietakten och minska deras möjligheter att ändra utbildningsinriktning eller läsa fristående kurser. Efter fyra år har en möjlighet att ansöka om två ytterligare år, med kravet att tre år ska vara avklarade. Det innebär även att studenter som av sociala eller personliga själv har halkat efter i studierna kommer stå utan bidrag.
Regeringen och den studiesociala kommittén har rätt när de lyfter problemet med den lervällingsliknande genomströmningen av svenska studenter. Sverige har världens äldsta studenter (vilket i sig inte behöver vara negativt, livserfarenhet är inget att förringa), hela fyra av fem studenter tar en kandidatexamen först efter sju års studier, och 85 % av kvinnorna och 75 % av männen som inleder studier tar examen. Men regeringen har fel om de tror att de genom att ytterligare öka pressen på studenterna kan få dem att bli klara snabbare. Det är vetenskapligt bekräftat att studenter är utsatt för höga nivåer av stress. Studier har visat att studenter går back 1000 kronor varje månad och många studenter har svårt att klara levnadskostnaderna på CSN-bidraget och tvingas till arbete vid sidan av studierna, vilka i sin tur påverkas negativt. Nyhetsmorgon gjorde mig uppmärksam på att studiemedlet föreslås höjas 500 kronor, den 1 juli 2010, och det är ju i alla fall ett litet steg på vägen till effektivare studier.
Vad regeringen måste besluta sig om är huruvida Sverige ska konkurrera på världsmarknaden med en högt välutbildad tjänstemannasektor eller om vi ska erbjuda okvalificerade, halvutbildade och sönderstressade has-beens. Det beslutet är sedan avgörande för hur utbildningspolitiken skall föras och hittills tyder besluten på det senare alternativet.
Bättre sent än aldrig heter det ju, och annat kan en ju inte säga när regeringen nu gjort det enda kloka beslutet sedan de tillträdde 2006. Utbildningsdepartementet meddelar att kårobligatoriet ska avskaffas, 1 juli 2010. Äntligen slipper studenterna tvångsanslutning utan har möjligheten att välja om och vilken studentfacklig organisation de vill tillhöra, och föjdaktligen kommer de mänskliga rättigheterna att tillvaratas även i Sverige. Studenters rättighet och inflytande på högskolan är viktig och det är centralt att det bejakas även efter ett avskaffande, men det är inget i den ekvationen som motsäger ett frivilligt medlemskap.
Termen snedrekrytering används ofta för att beskriva vissa samhällsgruppers sviktande tillgång till högskolan. Det är främst kvinnorna som nämns i diskussionen rörande snedrekrytering. Men enligt statistik från Statistiska centralbyrån (SCB) har under de senaste 30 åren andelen registrerade manliga studenter aldrig överstigit andelen kvinnliga. Under läsåret 07/08 utgjorde andelen kvinnliga grundutbildningsstudenter 66 %. Det betyder att vi egentligen behöver öka andelen män på grundutbildningarna, inte kvinnorna. Även fast andelen kvinnliga studenter de senaste 30 åren varit högre än andelen män har det funnits fler manliga doktorander. Hösten 1977 fans totalt 12 142 doktorander, varav 77 % var män. Den senaste statistiken, från hösten 2007, visar att den könsliga fördelningen av doktorander hade jämnats ut. Det fanns då 17 251 doktorander, hälften män och hälften kvinnor, vilket fortfarande inte reflekterar studentpopulationen. Än sämre blir det när vi tittar närmare på professorerna. Som jag berättat tidigare finns 4 504 professorer varav 804 är kvinnor. Det är med andra ord en kraftig snedrekrytering inom den svenska högskolan, där de kvinnliga studenterna och doktoranderna oftast missgynnas i förhållande till sina manliga kollegor.
Snedrekrytering används även vad gäller andelen utlandsfödda svenska medborgare och medborgare med föräldrar som invandrat till Sverige som studerar vid svenska lärosäten. Statistiken visar dock att andelen med utländsk härkomst som finns representerade på högskolorna är densamma som samhället som helhet, både vad gäller studenter och doktorander. Enligt statistiken förekommer med andra ord ingen snedrekrytering inom denna grupp.
Den tredje och sista gruppen som vanligen debatteras i samband med snedrekrytering är social bakgrund. Ens sociala bakgrund är beroende av föräldrarnas socioekonomiska status. Inom denna grupp finns den största snedfördelningen bland den svenska studentpopulationen. Om rekryteringen till högskolan ska reflektera samhället bör en tredjedel komma från arbetarhem och en femtedel från högre tjänstemannahem vilket inte är fallet verkligheten där 28 % har en bakgrund inom den högre tjänstemanna gruppen. Hela 68 % av studenterna har en bakgrund från de högre, mellan eller lägre tjänstemanna grupperna. De utbildningarna med störst snedfördelning är de med högst betygskrav för att bli accepterad. Bland läkar-, arkitekt-, jurist- och psykologstudenter var skillnaden tydligast, endast 10 % av studenterna kom från arbetarhem till skillnad från sjuksköterske-, socionom- och receptarieutbildningarna där andelen var 30 %. Den sociala snedrekryteringen förstärks vid övergången till doktorander, där 82 % kom från hem med föräldrar från högre-, mellan-, eller lägre tjänstemannagruppen.
Social snedrekrytering är en het potatis som ingen vill ta i. Det är snarare så att förutsättningarna för de med arbetarbakgrund har försämrats sedan nya utbildningsregler har utformats. Det är inte längre tillåtet att söka till högskolan på arbetslivserfarenhet (25-4 regeln), gymnasieutbildningarna görs om till yrkesutbildningar och komvux får kraftigt minskade anslag. Om rätten till utbildning ska vara lika för alla svenskar måste problemet med social snedrekrytering tas på allvar. Det samma gäller snedfördelningen av män och kvinnor bland landets doktorander och professorer.
Den 29 januari meddelade utbildnings- och forskarminister Leijonborg att regeringen inrättar en delegation för jämställdhet för högskolans studenter och anställda. 60 miljoner kronor är avsatt för att minska skillnaderna mellan könen. ”Vi har ett dubbelt jämställdhetsproblem” säger Leijonborg till Rapport, ”männen dominerar i toppen men kvinnorna dominerar kraftigt i grundutbildningen. Killarna verkar försvinna från högskolan och på lång sikt blir det förstås ett jätteproblem”. Delegationen uppgift är att föreslå åtgärder mot den skeva könsfördelningen, och lämnar med andra ord snedrekryteringen utifrån sociala bakgrunden därhän.
Positiv särbehandling eller kvotering är en möjlighet för att lösa problem med snedrekrytering, men är det verkligen rättvist? Alla, oavsett bakgrund eller kön bör istället få samma förutsättningar till ett fullständigt gymnasiebetyg som motsvarar deras kunskaper och engagemang på vilka de senare kan söka till högskolan. Vad gäller den stora snedfördelningen bland landets professorer, kan inget annat sägas än att det är pinsamt att ett så jämlikt land som Sverige strävar efter att vara inte ger kvinnorna bättre förutsättningar att bli professorer.
Fakta ruta:
Läsåret 07/08 fanns det 384 733 studenter vid Sveriges lärosäten varav 234 287 stycken var kvinnor och 150 446 stycken var män
Under läsåret 07/08 tog 51 489 studenter examen från något svenskt lärosäte. Av dessa var 33 778 kvinnor och 17 711 män.
Hösten 2007 fanns 17 251 doktorander, 8 798 män och 8 453 kvinnor.
Under läsåret 06/07 var antalet doktorandnybörjare 2 900 varav 330 hade utländsk bakgrund. I båda grupperna var hälften kvinnor.
År 2007 fanns 4 504 professorer, 3 700 män och 804 kvinnor.
Under läsåret 06/07 hade 17 % av de nyregistrerade studenterna utländsk bakgrund (ej utbytesstudenter)
Under 35 år ökade andelen nyrekryterade studenter från arbetarhem från 18 till 24 procent samtidigt som andelen från högre tjänstemannahem minskat från 33 till 28 procent.
Regeringen kungjorde nyligen att de äntligen ställer sig positiv till storregioner. Bättre sent än aldrig, som man brukar säga. Redan i oktober förrförra året lyfte jag frågan om den demokratiska vinsten som regionerna för med sig. Men till skillnad från regeringen inkluderade jag Norrland i mina planer att radera kommuner och landsting. I många prognoser ser det mörkt ut för Norrland men i norr finns Sveriges framtid, naturresurserna. Det finns ungefär 500 000 människor i Västerbotten och Norrbotten men förutsättningar för den dryga halvmiljonen invånare är vitt skilda. I Övertorneå finns landets högsta arbetslöshet, 8.5 procent, medan Gällivare och Kiruna tillhör de rikaste kommunerna i landet.
Besvikelsen är stor på många ställen i Västerbotten och Norrbotten, storregioner skulle bli räddningen, det är en överlevnadsfråga. Kommunerna är stora till ytan och har svårt att finansiera sin verksamhet. Utflyttningen är stor, och annat är väl inte konstigt när de stora inlandskommunerna tvingas stänga skolor, butiker och vårdcentraler på ekonomiska incitament. Spiralen fortsätter nedåt, färre invånare sämre ekonomi. Genom ett regionalt samarbete kan arbetet effektiviseras, de politiska påverkansmöjligheterna öka och de administrativa omkostnaderna minska, alla blir vinnare.
