I Tanzania smäktar jag utan internet och gym

Jag har anlänt Ilembula, en by med 1000 invånare som ligger på 1500 möh mellan städerna Iringa och Mbeya. Bussresan gick i 140 och tog 8 timmar, och på en liten TV visades filmen ”Gudarna måste vara tokiga”. Jag satt bredvid en väldigt trevlig herre som bjöd på cashewnötter och guidade mig längs vägen. Var än vi stannade till eller saktade av med bussen rusade försäljare fram med allt möjligt och tittade uppgivet in genom fönstret. Margareta mötte upp mig vid bussen och visade mig till hennes vackra hem

Mitt i byn Ilembula ligger sjukhuset till lika vårdcentralen som har ett upptagningsområde på flera mil. Redan på söndagen tog vi på oss arbetskläderna och gick de 100 metrarna till sjukhuset. Sjukhuset har allt men ändå inget. Det finns avdelningar för opererade, patienter med medicinska åkommor, barn, patienter som kräver intensivvård, där utöver finns akut, rönken, kvinnoklinik, operation, ögonläkare och förlossning. Sängarna är ibland fallfärdiga, utrustning knapphändig och många är svårt sjuka, men situationen är långt ifrån hopplös. Det finns mycket värme och ömhet mellan människorna trots hårda röster och orörliga ansikten.

Mina första dagar på sjukhuset har jag spenderat främst på mödravårdcentralen, eller RCHC som det kallas här. Hit kommer gravida kvinnor för att mätas, vägas och klämmas på. Även mammor, och ibland även pappor kommer dit med sina sjuka barn eller för den återkommande vägningen och vaccineringen. Jag kastades direkt in i hetluften och fick klämma och lyssna på fostren som skämpar i mammans mage. Det är oerhört fantastiskt att höra det lilla hjärtat ticka snabbt där i djupet. Idag har jag ensamt tagit emot alla mammor med sina barn. Med några stapplade ord på swahili och många gester har jag kommunicerat med mina patienter. Det var många gånger frustrerande att inte kunna uttrycka och säga det man vill till barnet och dess mamma men gav även rum för en hel del skratt. Det är tur att kroppsspråk är, till största del, internationellt.

På en skumpande väg, i regnskadad terräng, har vi under några dagar rest ut till byar mitt ute i ingenstans för att vaccinera barn och dela ut mediciner till behövande. I en av byarna blev vi inbjuden till en måltid. Väl vid bordet i den mörka lerhyddan serverade oss kvinnorna ris, böngryta och mangold innan de nigande försvann ut genom dörren. Vid dagen slut kunde jag lätt konstatera att här behövs inga gym, en resa med bil ut på lands byggden är som att sitta på an vibrerande power plate under en längre tid.

Lördagen började tidigt, innan solen hunnit gå upp. Jag och en finsk tjej som heter Anna följde med en av sjuksköterskorna från sjukhuset, Justine, hem till hennes by mitt ute i ingenstans. Hon är masai och hennes familj lever av boskapsskötsel. Det var fantastiskt att få möjligheten att leva livet som masai, om än för endast ett dygn. På kvällen var jag väldigt trött och gick tidigt till rummet där vi skulle sova. Från det allmänna rummet hörde jag stilla ord och en massa skratt. Det gick inte att undgå den glädje de delade av att sitta samlade tillsammans. Justine har bjudit mig åter i slutet av december då regnperioden börjar mattas av och allt är grönt och fint.